ते निवृत्ता महाकायाः श्रुत्वाङ्गदवचस्तदा। नैष्ठिकी बुद्धिमास्थाय सर्वे संग्रामकाङ्गिणः॥
te nivṛttā mahākāyāḥ śrutvāṅgadavacastadā| naiṣṭhikī buddhimāsthāya sarve saṃgrāmakāṅgiṇaḥ||
Having desisted on hearing the words of Angada those huge-bodied ones, regaining calmness, became (again) intent on fight.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
समुदीरितवीर्यास्ते समारोपितविक्रमाः। पर्यवस्थापिता वाक्यैरङ्गदेन बलीयसा ॥
samudīritavīryāste samāropitavikramāḥ| paryavasthāpitā vākyairaṅgadena balīyasā ||
Attaining energy at the exhortation (of Angada), and summoning up their prowess, they stayed in the field agreeable to the words of the powerful Angada.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
प्रयाताश्च गता हर्ष मरणे कृतनिश्चयाः। चक्रुः सुतुमुलं युद्धं वानरास्त्यक्तजीविताः॥
prayātāśca gatā harṣa maraṇe kṛtaniścayāḥ| cakruḥ sutumulaṃ yuddhaṃ vānarāstyaktajīvitāḥ||
Inspired with spirits, the monkeys, determined to face their fate, rushed into the conflict, and, casting away all care for their lives, entered into a furious fight (with the foe)
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
अथ वृक्षान्महाकायाः सानूनि सुमहान्ति च। वानरास्तूर्णमुद्यम्य कुम्भकर्णमभिद्रवन्॥
atha vṛkṣānmahākāyāḥ sānūni sumahānti ca| vānarāstūrṇamudyamya kumbhakarṇamabhidravan||
And speedily upraising trees and gigantic crags, the huge-bodied monkeys charged Kumbhakarņa.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
कुम्भकर्णः सुसंक्रुद्धो गदामुद्यम्य वीर्यवान्। धर्षयन्स महाकायः समन्ताद्व्यक्षिपद्रिपून्॥
kumbhakarṇaḥ susaṃkruddho gadāmudyamya vīryavān| dharṣayansa mahākāyaḥ samantādvyakṣipadripūn||
Thereat the mighty Kumbhakarņa possessed of a prodigious person waxing wroth taking up his mace let the same alight on the enemies.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
शतानि सप्त चाष्टौ च सहस्राणि च वानराः। प्रकीर्णाः शेरते भूमौ कुम्भकर्णेन ताडिताः॥
śatāni sapta cāṣṭau ca sahasrāṇi ca vānarāḥ| prakīrṇāḥ śerate bhūmau kumbhakarṇena tāḍitāḥ||
Attacked by Kumbhakarma, seven, eight hundreds and thousands of monkeys measure their lengths on the earth.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
षोडशाष्टौ च दश च विंशत्रिंशत्तथैव च। परिक्षिप्य च बाहुभ्यां खादन्स परिधावति।। भक्षयन्भृशसंक्रुद्धो गरुडः पनगानिव॥
ṣoḍaśāṣṭau ca daśa ca viṃśatriṃśattathaiva ca| parikṣipya ca bāhubhyāṃ khādansa paridhāvati|| bhakṣayanbhṛśasaṃkruddho garuḍaḥ panagāniva||
Casting about his arms, he rush on, devouring sixteen, eight, ten, twenty or thirty. And he devoured (the monkeys) like Garuda swallowing up serpents.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
कृच्छ्रेण च समाश्वस्ताः संगम्य च ततस्ततः। वृक्षाद्रिहस्ता हरयस्तस्थुः संग्राममूर्धनि।।।।
kṛcchreṇa ca samāśvastāḥ saṃgamya ca tatastataḥ| vṛkṣādrihastā harayastasthuḥ saṃgrāmamūrdhani||||
Then cheered up with much ado, the monkeys meeting together, and taking trees and rocks in their hands, stood their ground in the van of battle.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
ततः पर्वतमुत्पाट्य द्विविदः प्लवगर्षभः। दुद्राव गिरिशृङ्गाभं विलम्ब इव तोयदः॥
tataḥ parvatamutpāṭya dvividaḥ plavagarṣabhaḥ| dudrāva giriśṛṅgābhaṃ vilamba iva toyadaḥ||
Then uprooting a crag, Dvivide-foremost of monkeys-resembling an extended mass of clouds rushed against (Kumbhakarņa) having the aspect of a mountain-summit.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
तं समुत्पाट्य चिक्षेप कुम्भकर्णाय वानरः। तमप्राप्य महाकायं तस्य सैन्येऽपतत्ततः॥ ममर्दाश्वान्गजांश्चापि रथांश्चापि गजोत्तमान्। तानि चान्यानि रक्षांसि एवं चान्यद्रेिः शिरः॥
taṃ samutpāṭya cikṣepa kumbhakarṇāya vānaraḥ| tamaprāpya mahākāyaṃ tasya sainye'patattataḥ|| mamardāśvāngajāṃścāpi rathāṃścāpi gajottamān| tāni cānyāni rakṣāṃsi evaṃ cānyadreiḥ śiraḥ||
And uprooting it, the monkey hurled it at Kumbhakarņa. And without descending on him, the crag fell down amidst the army, and smashed steeds and elephants and cans and choice chargers.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
तच्छैलवेगाभिहतं हताश्वं हतसारथिम्। रक्षसां रुधिरक्लिन्नं बभूवायोधनं महत्॥
tacchailavegābhihataṃ hatāśvaṃ hatasārathim| rakṣasāṃ rudhiraklinnaṃ babhūvāyodhanaṃ mahat||
Then taking another mountain top, Dvivida hurled it at other Rākşas. And smite with the impetus of the peak, Kumbhakarna had his chargers and his charioteers slain; and the terrific field overflowed with the blood of Rākşas.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
रथिनो वानरेन्द्राणां शरैः कालान्तकोपमैः। शिरांसि नर्दतां जह्वः सहसा भीमनिःस्वनाः॥
rathino vānarendrāṇāṃ śaraiḥ kālāntakopamaiḥ| śirāṃsi nardatāṃ jahvaḥ sahasā bhīmaniḥsvanāḥ||
And Räksasa car-warriors by means of arrows resembling the Destroyer himself, cut off the heads of the foremost monkeys who had been setting up roars.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
वानराश्च महात्मानः समुत्पाट्य महादुमान्। रथानश्वान्गजानुष्ट्राराक्षसानभ्यसूदयन्॥
vānarāśca mahātmānaḥ samutpāṭya mahādumān| rathānaśvāngajānuṣṭrārākṣasānabhyasūdayan||
The high-souled monkeys also, uprooting gaints trees, destroyed cars and horses and elephants and camels and Raksasas
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
हनूमान्शैलशृङ्गाणि शिलाश्च विविधान्दुमान्। ववर्ष कुम्भकर्णस्य शिरस्यम्बरमास्थितः॥
hanūmānśailaśṛṅgāṇi śilāśca vividhāndumān| vavarṣa kumbhakarṇasya śirasyambaramāsthitaḥ||
And remaining in the sky, Hanumān discharged at Kumbhakarņa's head mountainpeaks and rocks and various trees.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
तानि पर्वतशृङ्गाणि शूलेन स बिभेद ह। बभञ्ज वृक्षवर्षं च कुम्भकर्णो महाबलः॥
tāni parvataśṛṅgāṇi śūlena sa bibheda ha| babhañja vṛkṣavarṣaṃ ca kumbhakarṇo mahābalaḥ||
And all those mountain-tops he cut off with his dart; and the mighty Kumbhakarņa also baffled the shower of trees.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
ततो हरीणां तदनीकमुग्रं दुद्राव शूलं निशितं प्रगृह्य। तस्थि स तस्यापततः पुरस्तान्महीधराग्रं हनुमान्प्रगृह्य ॥
tato harīṇāṃ tadanīkamugraṃ dudrāva śūlaṃ niśitaṃ pragṛhya| tasthi sa tasyāpatataḥ purastānmahīdharāgraṃ hanumānpragṛhya ||
Then grasping his sharpened spear, Kumbhakarņa darted against that terrific array of monkeys. And as he charged them, Hanuman armed with a mountain-peak, stood before him.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
स कुम्भकर्ण कुपितो जघान वेगेन शैलोत्तमभीमकायम्। संचुक्षुभे तेन तदाभिभूतो मेदागात्रो रुधिरावसिक्तः॥
sa kumbhakarṇa kupito jaghāna vegena śailottamabhīmakāyam| saṃcukṣubhe tena tadābhibhūto medāgātro rudhirāvasiktaḥ||
Waxing enraged (Hanuman) vehemently smote Kumbhakarņa with a gigantic crag. And overpowered by that, Kumbhakarna experienced great torments, and his body was covered with fat and blood.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
स शूलमाविध्य तडित्प्रकाशं गिरिर्यथा प्रज्वलिताग्निशृङ्गम्। बाह्वन्तरे मारुतिमाजघान गुहोऽचलं क्रौञ्चमिवोग्रशक्त्या॥
sa śūlamāvidhya taḍitprakāśaṃ giriryathā prajvalitāgniśṛṅgam| bāhvantare mārutimājaghāna guho'calaṃ krauñcamivograśaktyā||
Then as Guha had pierced Krauñca with his fierce dart, Kumbhakarna the mountain-like smote the Wind-god's son in the chest with his dart resembling lightning or like a glowing mountain-summit.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
स शूलनिर्भिन्नमहाभुजान्तरः प्रविह्वलः शोणितमुद्वमन्रुषा। ननाद भीमं हनुमान्महाहवे युगान्तमेघस्तनितस्वनोपमम्॥
sa śūlanirbhinnamahābhujāntaraḥ pravihvalaḥ śoṇitamudvamanruṣā| nanāda bhīmaṃ hanumānmahāhave yugāntameghastanitasvanopamam||
And having his mighty chest pierced in the mighty encounter, Hanumān, overwhelmed, and vomiting blood-transported with wrath, set up roars resembling the roaring of the clouds at the universal disruption.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
ततो विनेदुः सहसा प्रहृष्टा रक्षोगणास्तं व्यथितं समीक्ष्य। प्लवंगमास्तु व्यथिता भयार्ताः प्रदुद्रुवुः संयति कुम्भकर्णात् ॥
tato vineduḥ sahasā prahṛṣṭā rakṣogaṇāstaṃ vyathitaṃ samīkṣya| plavaṃgamāstu vyathitā bhayārtāḥ pradudruvuḥ saṃyati kumbhakarṇāt ||
Then, beholding him in torments, Raksasas suddenly rejoiced, emitted shouts; and the monkeys aggrieved and overcome with fright, began to fly Kumbhakarna in battle.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
ततस्तु नीलो बलवान्पर्यस्थापयन्बलम्। प्रविचिक्षेप शैलाग्रं कुम्भकर्णाय धीमते॥
tatastu nīlo balavānparyasthāpayanbalam| pravicikṣepa śailāgraṃ kumbhakarṇāya dhīmate||
Then the powerful Nīla, arranging his forces, discharged a mountain-peak at the intelligent Kumbhakarma.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
तदापतन्तं संप्रेक्ष्य मुष्टिनाभिजघान ह। मुष्टिप्रहाराभिहतं तच्छैलाग्रं व्यशीर्यत।। सविस्फुलिङ्गं सज्वालं निपपात महीतले॥
tadāpatantaṃ saṃprekṣya muṣṭinābhijaghāna ha| muṣṭiprahārābhihataṃ tacchailāgraṃ vyaśīryata|| savisphuliṅgaṃ sajvālaṃ nipapāta mahītale||
Seeing it descend, he dealt it a blow; and struck by the blow, the mountain-top was shattered in pieces; and dropped to the earth glowing and shooting living flames.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
ऋषभः शरभो नीलो गवाक्षो गन्धमादनः। पञ्च वानरशार्दूलाः कुम्भकर्णमुपाद्रवन्॥
ṛṣabhaḥ śarabho nīlo gavākṣo gandhamādanaḥ| pañca vānaraśārdūlāḥ kumbhakarṇamupādravan||
Then Rşabha and Sarabha and Nīla and Gavākṣa and Gandhamādana, these five terrific monkeys, rushed against Kumbhakarņa.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
शैलैर्वृक्षस्तलैः पादैर्मुष्टिभिश्च महाबलाः। कुम्भकर्म महाकायं निजघ्नुः सर्वतो युधि॥
śailairvṛkṣastalaiḥ pādairmuṣṭibhiśca mahābalāḥ| kumbhakarma mahākāyaṃ nijaghnuḥ sarvato yudhi||
And in the encounter those mighty monkeys began to sorely assail the huge-bodied Kumbhakarma with crags and trees and slaps and kicks and blows.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
स्पर्शानिव प्रहारांस्तान्वेदयानो न विव्यथे। ऋषभं तु महावेगं बाहुभ्यां परिषस्वजे॥
sparśāniva prahārāṃstānvedayāno na vivyathe| ṛṣabhaṃ tu mahāvegaṃ bāhubhyāṃ pariṣasvaje||
But those blows seemed to him like touches* and did not at all pain him. Then he fastened the vehement Rşabha with his arms. *Like the feel, remarks Rāmánuja, of wreaths, unguents, etc. blows
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
कुम्भकर्णभुजाभ्यां तु पीडितो वानरर्षभः। निपपातर्षभो भीमः प्रमुखागतशोणितः॥
kumbhakarṇabhujābhyāṃ tu pīḍito vānararṣabhaḥ| nipapātarṣabho bhīmaḥ pramukhāgataśoṇitaḥ||
Agonised on being fastened with Kumbhakarma's arms, that foremost of monkeys, the dreadful Rşabha, fell down to the earth, vomiting blood by his mouth.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
मुष्टिना शरभं हत्वा जानुना नीलमाहवे। आजघान गवाक्षं तु तलेनेन्द्ररिपुस्तदा ॥
muṣṭinā śarabhaṃ hatvā jānunā nīlamāhave| ājaghāna gavākṣaṃ tu talenendraripustadā ||
Then the enemy of Indra smite, Sarabha with blow, and Nila, in the conflict with his thigh, struck a slap at Gavākṣa.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
पादेनाभ्यहनत्क्रुद्धस्तरसा गन्धमादनम्। दत्तप्रहारव्यथिता मुमुहुः शोणितोक्षिताः। निपेतुस्ते तु मेदिन्यां निकृत्ता इव किंशुकाः॥
pādenābhyahanatkruddhastarasā gandhamādanam| dattaprahāravyathitā mumuhuḥ śoṇitokṣitāḥ| nipetuste tu medinyāṃ nikṛttā iva kiṃśukāḥ||
Then he speedily hit by his feet with wrath Gandhamadana. Suffering great . pain in consequence of the (dealt by Kumbhakarņa those monkeys), deprived of their senses and bathed in blood, dropped down to the earth like Kinśukas that have been cut down.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
तेषु वानरमुख्येषु पातितेषु महात्मसु। वानराणां सहस्राणि कुम्भकर्ण प्रदुद्रुवुः॥
teṣu vānaramukhyeṣu pātiteṣu mahātmasu| vānarāṇāṃ sahasrāṇi kumbhakarṇa pradudruvuḥ||
On those high-souled and mighty monkeys falling down, thousands of monkeys rushed at Kumbhakarna.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
तं शैलमिव शैलाभाः सर्वे तु प्लवगर्षभाः। समारुह्य समुत्पत्य ददंशुः प्लवगर्षभाः।३१॥
taṃ śailamiva śailābhāḥ sarve tu plavagarṣabhāḥ| samāruhya samutpatya dadaṃśuḥ plavagarṣabhāḥ|31||
Ascending a mountain-summit, those foremost of monkeys, possessed of the splendour of a mountain-peak, sprang upon him and tore him with their teeth.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
तं नखैर्दशनैश्चापि मुष्टिभिबाहुभिस्तथा। कुम्भकर्ण महाबाहुं निजघ्नुः प्लवगर्षभाः॥
taṃ nakhairdaśanaiścāpi muṣṭibhibāhubhistathā| kumbhakarṇa mahābāhuṃ nijaghnuḥ plavagarṣabhāḥ||
And those foremost of monkeys attacked the long-armed Kumbhakarma with their claws and teeth and blows and arms.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
स वानरसहस्रेस्तु विचितः पर्वतोपमः। रराज राक्षसव्याघ्रो गिरिरात्मरुहैरिव॥
sa vānarasahasrestu vicitaḥ parvatopamaḥ| rarāja rākṣasavyāghro girirātmaruhairiva||
Then with thousands of monkeys on him that extraordinary onethat fearful Raksasa-resembling a hill, looked like a mountain with trees on it.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
बाहुभ्यां वानरान्सर्वान्प्रगृह्य स महाबलः। भक्षयामास संकृद्धो गरुडः पन्नगानिव॥
bāhubhyāṃ vānarānsarvānpragṛhya sa mahābalaḥ| bhakṣayāmāsa saṃkṛddho garuḍaḥ pannagāniva||
Like Garuda eating up serpents, that wondours strong one, wrought up with rage, devoured those monkeys, seizing them with his arms.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
प्रक्षिप्ताः कुम्भकर्णेन वक्रे पातालसंनिभे। नासापुटाभ्यां संजग्मुः कर्णाभ्यां चैव वानराः॥
prakṣiptāḥ kumbhakarṇena vakre pātālasaṃnibhe| nāsāpuṭābhyāṃ saṃjagmuḥ karṇābhyāṃ caiva vānarāḥ||
And cast by Kumbhakarņa into his mouth resembling the nether regions the monkeys emerged from his nose and ears.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
भक्षयन्भृशसंक्रुद्धो हरीन्पर्वतसंनिभः। बभञ्ज वानरान्सर्वान्संकृद्धो राक्षसोत्तमः॥
bhakṣayanbhṛśasaṃkruddho harīnparvatasaṃnibhaḥ| babhañja vānarānsarvānsaṃkṛddho rākṣasottamaḥ||
And eating up the monkeys, that foremost of Raksasas resembling a hill, growing worth, and fired with rage, began to break the monkeys down.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
मांसशोणितसंक्लेदां कुर्वन्भूमि स राक्षसः। चचार हरिसैन्येषु कालाग्निरिव मूर्च्छितः॥
māṃsaśoṇitasaṃkledāṃ kurvanbhūmi sa rākṣasaḥ| cacāra harisainyeṣu kālāgniriva mūrcchitaḥ||
And transported with passion, that Raksasa, making the earth miry with flesh and blood, spread among the monkey-ranks like to the fire at the time of the Universal dissolution.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
वज्रहस्तो यथा शक्रः पाशहस्त इवान्तकः। शूलहस्तो बभौ युद्धे कुम्भकर्णो महाबलः॥
vajrahasto yathā śakraḥ pāśahasta ivāntakaḥ| śūlahasto babhau yuddhe kumbhakarṇo mahābalaḥ||
In that encounter, Kumbhakarņa armed with his dart in his hand, resembled the thunderhanded ſakra, or the noose-handed Destroyer himself.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
यथा शुष्काण्यरण्यानि ग्रीष्मे दहति पावकः। तथा वानरसैन्यानि कुम्भकर्णो ददाह सः।३९।।
yathā śuṣkāṇyaraṇyāni grīṣme dahati pāvakaḥ| tathā vānarasainyāni kumbhakarṇo dadāha saḥ|39||
As a conflagration burn up a withered forest in the summer, Kumbhakarna burnt that host of the monkeys.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
ततस्ते वध्यमानास्तु हतयूथाः प्लवंगमाः। वानरा भयसंविग्ना विनेदुर्विकृतैः स्वरैः॥
tataste vadhyamānāstu hatayūthāḥ plavaṃgamāḥ| vānarā bhayasaṃvignā vinedurvikṛtaiḥ svaraiḥ||
Thus beaten (by Kumbhakarna), those monkeys, with their ranks destroyed, the monkeys, racked with anxiety, began to cry in unnatural tones.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
अनेकशो वध्यमानाः कुम्भकर्णेन वानराः। राघवं शरणं जग्मुर्व्यथिता भित्रचेतसः॥
anekaśo vadhyamānāḥ kumbhakarṇena vānarāḥ| rāghavaṃ śaraṇaṃ jagmurvyathitā bhitracetasaḥ||
Having innumerable monkeys slain by Kumbhakarņa, the monkeys, aggrieved and their hearts riven with sorrow, sought the shelter of Raghava.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
प्रभग्नान्वानरान्दृष्ट्वा वज्रहस्तात्मजात्मजः। अभ्यधावत वेगेन कुम्भकर्ण महाहवे॥
prabhagnānvānarāndṛṣṭvā vajrahastātmajātmajaḥ| abhyadhāvata vegena kumbhakarṇa mahāhave||
Seeing the monkeys broken in the terrific encounter, the son of the thunder-handed, darted impetuously against Kumbhakarņa.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
शैलशृङ्ग महदृह्य विनदन्स मुहुर्मुहुः। त्रासयनराक्षसान्सर्वान्कुम्भकर्णपदानुगान्॥
śailaśṛṅga mahadṛhya vinadansa muhurmuhuḥ| trāsayanarākṣasānsarvānkumbhakarṇapadānugān||
Taking up a mighty crag, he momentarily setting up roars, and thereby terroizing all the Raksasas-followers of Kumbhakarma, he discharged the mountain-peak right against Kumbhakarma's crown.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
चिक्षेप शैलशिखरं कुम्भकर्णस्य मूर्धनि । स तेनाभिहतो मूर्ध्नि शैलेनेन्द्ररिपुस्तदा॥ कुम्भकर्णः प्रजज्वाल क्रोधेन महता तदा। सोऽभ्यधावत वेगेन वालिपुत्रममर्षणम्॥ कुम्भकर्णो महानादत्रासयन्सर्ववानरान्। शूलं ससर्ज वै रोषादङ्गदे तु महाबलः॥
cikṣepa śailaśikharaṃ kumbhakarṇasya mūrdhani | sa tenābhihato mūrdhni śailenendraripustadā|| kumbhakarṇaḥ prajajvāla krodhena mahatā tadā| so'bhyadhāvata vegena vāliputramamarṣaṇam|| kumbhakarṇo mahānādatrāsayansarvavānarān| śūlaṃ sasarja vai roṣādaṅgade tu mahābalaḥ||
And struck with that mountain-peak, Indra's enemy-Kumbhakarņa-flamed in fierce wrath. And the loud-throated Kumbhakarņa, terrifying all the monkeys vehemently darted against the enraged son of Vāli; and then that wondrous strong one hurled his dart at Angada.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
तदापतन्तं बलवान्युद्धमार्गविशारदः। लाघवान्मोक्षयामास बलवान्वानरर्षभः॥
tadāpatantaṃ balavānyuddhamārgaviśāradaḥ| lāghavānmokṣayāmāsa balavānvānararṣabhaḥ||
As the dart descended, that foremost of monkeys endowed with strength. and skilled in battle, evaded the weapon from his fleetness.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
उत्पत्य चैनं तरसा तलेनोरस्यताडयत्। स तेनाभिहतः कोपात्प्रमुमोहाचलोपमः॥
utpatya cainaṃ tarasā talenorasyatāḍayat| sa tenābhihataḥ kopātpramumohācalopamaḥ||
up Then swiftly springing up, the slapped (his antagonist) in the chest. And thereat that one resembling a hill, lost his senses.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
स लब्धसंज्ञोऽतिबलो मुष्टिं संगृह्य राक्षसः। अपहासेन चिक्षेप विसंज्ञः स पपात ह॥
sa labdhasaṃjño'tibalo muṣṭiṃ saṃgṛhya rākṣasaḥ| apahāsena cikṣepa visaṃjñaḥ sa papāta ha||
Recovering his senses, that exceedingly strong Räksasa, dealt a blow at Angada; and the latter dropped down senseless.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
तस्मिन्प्लवगशार्दूले विसंज्ञे पतिते भुवि। तच्छूलं समुपादाय सुग्रीवमभिदुद्रुवे॥
tasminplavagaśārdūle visaṃjñe patite bhuvi| tacchūlaṃ samupādāya sugrīvamabhidudruve||
On that powerful monkey falling down insensible, Kumbhakarma, taking his dart, rushed against Sugriva.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
तमापतन्तं संप्रेक्ष्य कुम्भकर्ण महाबलम्। उत्पपात तदा वीरः सुग्रीवो वानराधिपः। ५१।। स पर्वताग्रमुत्क्षिप्य समाविध्य महाबलः। अभिदुद्राव वेगेन कुम्भकर्ण महाबलम्॥
tamāpatantaṃ saṃprekṣya kumbhakarṇa mahābalam| utpapāta tadā vīraḥ sugrīvo vānarādhipaḥ| 51|| sa parvatāgramutkṣipya samāvidhya mahābalaḥ| abhidudrāva vegena kumbhakarṇa mahābalam||
Seeing the exceeding stout Kumbhakarņa approach, the heroic king of monkeys-Sugriva-sprang up; and taking a mountain-top that one possessed of great strength darted against the mighty Kumbhakarņa.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
तमापतन्तं संप्रेक्ष्य कुम्भकर्णः प्लवंगमम्। तस्थौ विवृत्तसर्वाङ्गो वानरेन्द्रस्य संमुखः। ५३।।
tamāpatantaṃ saṃprekṣya kumbhakarṇaḥ plavaṃgamam| tasthau vivṛttasarvāṅgo vānarendrasya saṃmukhaḥ| 53||
Seeing that monkey, Kumbhakarņa, stretching his limbs, stood before the lord of monkeys.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
कपिशोणितदिग्धाङ्ग भक्षयन्तं महाकपीन्। कुम्भकर्णं स्थितं दृष्ट्वा सुग्रीवो वाक्यमब्रवीत्।५४।।
kapiśoṇitadigdhāṅga bhakṣayantaṃ mahākapīn| kumbhakarṇaṃ sthitaṃ dṛṣṭvā sugrīvo vākyamabravīt|54||
Seeing Kumbhakarņa, with his body laved in the blood of monkeys; and eating up mighty monkeys, Sugriva addressed him, saying.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
पातिताश्च त्वया वीराः कृतं कर्म सुदुष्करम्। भक्षितानि च सैन्यानि प्राप्तं ते परमं यशः॥ त्यज तद्वानरानीकं प्राकृतैः किं करिष्यसि। सहस्वैकं निपातं मे पर्वतस्यास्य राक्षस।५६।।
pātitāśca tvayā vīrāḥ kṛtaṃ karma suduṣkaram| bhakṣitāni ca sainyāni prāptaṃ te paramaṃ yaśaḥ|| tyaja tadvānarānīkaṃ prākṛtaiḥ kiṃ kariṣyasi| sahasvaikaṃ nipātaṃ me parvatasyāsya rākṣasa|56||
You have felled heroes done deeds difficult of being performed, and have devoured the warriors; and you have thus attained renown. But let go now the monkey-army. What shall you do with the ignoble? Do you, O Raksasa bear the descent of this mountain.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
तद्वाक्यं हरिराजस्य सत्त्वधैर्यसमन्वितम्। श्रुत्वा राक्षसशार्दूलः कुम्भकर्णोऽब्रवीद्वचः॥
tadvākyaṃ harirājasya sattvadhairyasamanvitam| śrutvā rākṣasaśārdūlaḥ kumbhakarṇo'bravīdvacaḥ||
Hearing those words of the monkey-king instinct with strength and fortitude, that terrible Raksasa-Kumbhakarna-said.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
प्रजापतेस्तु पौत्रस्त्वं तथैवर्करजःसुतः। धृतिपौरुषसंपन्नस्तस्माद्र्जसि वानर॥
prajāpatestu pautrastvaṃ tathaivarkarajaḥsutaḥ| dhṛtipauruṣasaṃpannastasmādrjasi vānara||
O monkey, you storm, because you are the grandson of Prajāpati and the son of the king of bears; and because as such you are endowed with fortitude and prowess.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
स कुम्भकर्णस्य वचो निशम्य व्याविध्य शैलं सहसा मुमोच। तेनाजघानोरसि कुम्भकर्ण शैलेन वज्राशनिसंनिभेन।५९॥
sa kumbhakarṇasya vaco niśamya vyāvidhya śailaṃ sahasā mumoca| tenājaghānorasi kumbhakarṇa śailena vajrāśanisaṃnibhena|59||
Hearing Kumbhakarna's speech, Sugrīva whirling that mountain-peak, suddeniy let it go; and with that rock resembling Vajra or the thunder-bolt, smote Kumbhakarņa in the chest.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
तच्छलशृङ्ग सहसा विभिन्न भुजान्तरे तस्य तदा विशाले। ततो विषेदुः सहसा प्लवंगा रक्षोगणाश्चापि मुदा विनेदुः॥
tacchalaśṛṅga sahasā vibhinna bhujāntare tasya tadā viśāle| tato viṣeduḥ sahasā plavaṃgā rakṣogaṇāścāpi mudā vineduḥ||
On coming in contact with his wide breast, that mountain-peak was at once shattered in shivers, And thereat the monkeys grew dispirited and the Raksas's ranks shouted in joy.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
स शैल शृङ्गाभिहतश्चुकोप ननाद रोषाच्च विवृत्य वक्रम्। व्याविध्य शूलं च तडित्प्रकाशं चिक्षेप हयृक्षपतेर्वधाय॥
sa śaila śṛṅgābhihataścukopa nanāda roṣācca vivṛtya vakram| vyāvidhya śūlaṃ ca taḍitprakāśaṃ cikṣepa hayṛkṣapatervadhāya||
And struck with the mountain-summit, Kumbhakarna was fired with wrath; and roared, expending his face. And then, whirling his dart resembling lightning displayed, he hurled it for compassing the destruction of the master of monkeys.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
तत्कुम्भकर्णस्य भुजप्रणुन्नं शूलं शितं काञ्चनदामयष्टिम्। क्षिप्रं समुत्पत्य निगृह्य दोभ्या बभञ्ज वेगेन सुतोऽनिलस्य॥
tatkumbhakarṇasya bhujapraṇunnaṃ śūlaṃ śitaṃ kāñcanadāmayaṣṭim| kṣipraṃ samutpatya nigṛhya dobhyā babhañja vegena suto'nilasya||
Then swiftly bounding up, the Wind-god's son, resisting that whetted dart fastened with golden chains, with his hands violently snapped it in twain.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
कृतं भारसहस्रस्य शूलं कालायसं महत्। बभञ्ज जानुमारोप्य तदा हृष्टः प्लवंगमः॥
kṛtaṃ bhārasahasrasya śūlaṃ kālāyasaṃ mahat| babhañja jānumāropya tadā hṛṣṭaḥ plavaṃgamaḥ||
And placing the same on his thighs, (Hanuman) snapped that ponderous and terrible dart composed of black iron, and thereat the monkeys waxed delighted.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
शूलं भग्नं हनुमता दृष्ट्वा वानरवाहिनी। हृष्टा ननाद बहुशः सर्वतश्चापि दुद्रुवे॥
śūlaṃ bhagnaṃ hanumatā dṛṣṭvā vānaravāhinī| hṛṣṭā nanāda bahuśaḥ sarvataścāpi dudruve||
Seeing the dart severed by Hanumān, the monkey-army, growing delighted, set up countless shouts and rushed in all directions.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
बभूवाथ परित्रस्तो राक्षसो विमुखोऽभवत्। सिंहनादं च ते चक्रुः प्रहृष्टा वनगोचराः।। मारुतिं पूजयांचक्रुर्दृष्ट्वा शूलं तथागतम्॥
babhūvātha paritrasto rākṣaso vimukho'bhavat| siṃhanādaṃ ca te cakruḥ prahṛṣṭā vanagocarāḥ|| mārutiṃ pūjayāṃcakrurdṛṣṭvā śūlaṃ tathāgatam||
The Rākşasa was seized with fear and turned away (from the field.) And the monkeys excessively delighted, set up loud shouts, and finding the dart broken, poured forth thanks to the Wind-god's son.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
स तत्तथा भग्नमवेक्ष्य शूलं चुकोप रक्षोधपतिर्महात्मा। उत्पाट्य लङ्कामलयात्सशृङ्ग जधान सुग्रीवमुपेत्य तेन।६६।।
sa tattathā bhagnamavekṣya śūlaṃ cukopa rakṣodhapatirmahātmā| utpāṭya laṅkāmalayātsaśṛṅga jadhāna sugrīvamupetya tena|66||
Then the mighty-minded lord of Rákşasas seeing the dart thus severed, uprooted a peak from the Malaya and with it smote Sugrīva.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
स शैलशृङ्गाभिहतो विसंज्ञः पपात भूमौ युधि वानरेन्द्रः। तं वीक्ष्य भूमौ पतितं विसंज्ञं नेदुः प्रहृष्टा युधि यातुधानाः॥
sa śailaśṛṅgābhihato visaṃjñaḥ papāta bhūmau yudhi vānarendraḥ| taṃ vīkṣya bhūmau patitaṃ visaṃjñaṃ neduḥ prahṛṣṭā yudhi yātudhānāḥ||
The king of monkeys struck with the mountain-peak fell senseless upon the field, and the demons finding him in this plight shouted out in great joy.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
समभ्युपेत्याद्भुतघोरवीर्य स कुम्भकर्णो युधि वानरेन्द्रम्। जहार सुग्रीवमभिप्रगृह्य यथानिलो मेघमिव प्रचण्डः॥
samabhyupetyādbhutaghoravīrya sa kumbhakarṇo yudhi vānarendram| jahāra sugrīvamabhipragṛhya yathānilo meghamiva pracaṇḍaḥ||
Then Kumbhakarna coming to the wonderfully mighty master of monkeys, took him up and stole away from the field, as a violent gust of wind steal away a patch of cloud.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
स तं महामेधनिकाशरूपमुत्पाट्य गच्छन्युधि कुम्भकर्णः। रराज मेरुप्रतिमानरूपो मेरुर्यथा व्युच्छ्रितघोरशृङ्गः॥
sa taṃ mahāmedhanikāśarūpamutpāṭya gacchanyudhi kumbhakarṇaḥ| rarāja merupratimānarūpo meruryathā vyucchritaghoraśṛṅgaḥ||
Kumbhakarņa, who resembled a mountain in loftiness of stature, while taking him away like a mass of cloud appeared like Sumeru overtopped with lofty peaks.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
ततस्तमादाय जगाम वीरः संस्तूयमानो युधि राक्षसेन्द्रः। शृण्वन्निनादं त्रिदवालयानां प्लवंगराजग्रहविस्मितानाम्॥
tatastamādāya jagāma vīraḥ saṃstūyamāno yudhi rākṣasendraḥ| śṛṇvanninādaṃ tridavālayānāṃ plavaṃgarājagrahavismitānām||
Thus the lord of Rākşasas went on hearing thanks (from the Rākşasas) and shouts from the lords of the heavens, wondered at the capture of the foremost of monkeys.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
ततस्तमादाय तदा स मेने हरीन्द्रमिन्द्रोपममिन्द्रवीर्यः। अस्मिहन्ते सर्वमिदं हतं स्यात् सराघवं सैन्यमितीन्द्रशत्रुः॥
tatastamādāya tadā sa mene harīndramindropamamindravīryaḥ| asmihante sarvamidaṃ hataṃ syāt sarāghavaṃ sainyamitīndraśatruḥ||
Thus taking him captive, that mighty one resembling Indra in puissance, thought his death would destroy the entire host of the opponents together with Rāghava.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
विद्वतां वाहिनीं दृष्ट्वा वानराणामितस्ततः। कुम्भकर्णेन सुग्रीवं गृहीतं चापि वानरम्॥ हनूमांश्चिन्तयामास मतिमान्मारुतात्मजः। एवं गृहीते सुग्रीवे किं कर्तव्यं मया भवेत्॥
vidvatāṃ vāhinīṃ dṛṣṭvā vānarāṇāmitastataḥ| kumbhakarṇena sugrīvaṃ gṛhītaṃ cāpi vānaram|| hanūmāṃścintayāmāsa matimānmārutātmajaḥ| evaṃ gṛhīte sugrīve kiṃ kartavyaṃ mayā bhavet||
Then Hanumān, the shrewd son of Maruta, finding the whole host of monkeys scattered in all directions, as well as Sugrīva captured by Kumbhakarņa bethought himself—“What ought to be done by me now that our king has been captured?
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
यद्धि न्याय्यं मया कर्तुं तत्करिष्याम्यसंशयम्। भूत्वा पर्वतसंकाशो नाशयिष्यामि राक्षसम्।७४।।
yaddhi nyāyyaṃ mayā kartuṃ tatkariṣyāmyasaṃśayam| bhūtvā parvatasaṃkāśo nāśayiṣyāmi rākṣasam|74||
I will doubtless do as befits me now let me assume the shape of a mountain and kill the Raksasas.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
मया हते संयति कुम्भकर्णे महाबले मुष्टिविशीर्णदेहे। विमोचिते वानरपार्थिवे च भवन्तु हृष्टाः प्लवगाः समग्राः॥
mayā hate saṃyati kumbhakarṇe mahābale muṣṭiviśīrṇadehe| vimocite vānarapārthive ca bhavantu hṛṣṭāḥ plavagāḥ samagrāḥ||
Let me kill the mighty Kumbhakarņa, splitting his body with my strong fist and thus relive the master of monkeys—thus let the whole host of monkeys become delighted.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
अथवा स्वयमप्येष मोक्षं प्राप्स्यति वानरः। गृहीतोऽयं यदि भवेत्रिदशैः सासुरोरगैः॥
athavā svayamapyeṣa mokṣaṃ prāpsyati vānaraḥ| gṛhīto'yaṃ yadi bhavetridaśaiḥ sāsuroragaiḥ||
Or, even when captured by the whole host of gods or Asuras or serpents he is mighty enough to extricate himself.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
मन्ये न तावदात्मानं बुध्यते वानराधिपः। शैलप्रहाराभिहतः कुम्भकर्णेन संयुगे॥
manye na tāvadātmānaṃ budhyate vānarādhipaḥ| śailaprahārābhihataḥ kumbhakarṇena saṃyuge||
Meseems, the lord of monkeys struck with dart in battle by Kumbhakarna has not yet recovered his senses.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
अयं मुहूर्तात्सुग्रीवो लब्धसंज्ञो महाहवे। आत्मनो वानराणां च यत्पथ्यं तत्करिष्यति॥
ayaṃ muhūrtātsugrīvo labdhasaṃjño mahāhave| ātmano vānarāṇāṃ ca yatpathyaṃ tatkariṣyati||
Else in a moment he would do the needful for himself as well as the monkeys.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
मया तु मोक्षितस्यास्य सुग्रीवस्य महात्मनः। अप्रीतिश्च भवेत्कष्टा कीर्तिनाशश्च शाश्वतः॥ तस्मान्मुहूर्त काशिष्ये विक्रम मोक्षितस्य तु। भिन्नं च वानरानीकं तावदाश्वासयाम्यहम्॥
mayā tu mokṣitasyāsya sugrīvasya mahātmanaḥ| aprītiśca bhavetkaṣṭā kīrtināśaśca śāśvataḥ|| tasmānmuhūrta kāśiṣye vikrama mokṣitasya tu| bhinnaṃ ca vānarānīkaṃ tāvadāśvāsayāmyaham||
Should the relief of the mighty-minded Sugrīva come from me, I should be incurring his displeasure and it would certainly lead to the loss of his reputation for ever; then I must wait a moment and see his own mighty displayed by himself when relieved. Meanwhile let me cheer up the monkey-host.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
इत्येवं चिन्तयित्वाथ हनूमान्मारुतात्मजः। भूयः संस्तम्भयामास वानराणां महाचमूम्॥
ityevaṃ cintayitvātha hanūmānmārutātmajaḥ| bhūyaḥ saṃstambhayāmāsa vānarāṇāṃ mahācamūm||
Thinking thus within himself, Hanumăn, that son of Maruta, began to stay the mighty host of Monkeys.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
स कुम्भकर्णोऽथ विवेश लङ्कां स्फुरन्तमादाय महाहरिं तम्। विमानचर्यागृहगोपुरस्थैः पुष्पाग्र्यवरभिपूज्यमानः॥
sa kumbhakarṇo'tha viveśa laṅkāṃ sphurantamādāya mahāhariṃ tam| vimānacaryāgṛhagopurasthaiḥ puṣpāgryavarabhipūjyamānaḥ||
In the meantime Kumbhakarņa entered Lankā with Sugrīva trembling, being honoured with the showering of beautiful flowers from the sky, the buildings on the main roads and the town-gate.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
लाजगन्धोदवर्षैस्तु सेव्यमानः शनैः शनैः। राजवीथ्यास्तु शीतत्वात्संज्ञां प्राप महाबलः।॥
lājagandhodavarṣaistu sevyamānaḥ śanaiḥ śanaiḥ| rājavīthyāstu śītatvātsaṃjñāṃ prāpa mahābalaḥ|||
Then the mighty one (Sugriva) slowly recovered his senses with the shower of fried paddy and sweet scent and the sprinkling of water as well as with the coolness of the streets.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
ततः स संज्ञामुपलभ्य कृच्छ्रद्वलीयसस्तस्य भुजान्तरस्थः। अवेक्षमाणः पुरराजमार्ग विचिन्तयामास मुहुर्महात्मा।८४।।
tataḥ sa saṃjñāmupalabhya kṛcchradvalīyasastasya bhujāntarasthaḥ| avekṣamāṇaḥ purarājamārga vicintayāmāsa muhurmahātmā|84||
Then that mighty-minded (Sugriva), caught in the arms of the powerful Räksasa, having with difficulty come to his senses and surveying around him the streets of the town bethought himself.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
एवं गृहीतेन कथं नु नाम शक्यं मया संप्रति कर्तुमद्य। तथा करिष्यामि यथा हरीणां भविष्यतीष्टं च हितं च कार्यम्॥
evaṃ gṛhītena kathaṃ nu nāma śakyaṃ mayā saṃprati kartumadya| tathā kariṣyāmi yathā harīṇāṃ bhaviṣyatīṣṭaṃ ca hitaṃ ca kāryam||
When thus within the grasp of the enemy how can I take revenge? Or let me do what will be acceptable and advantageous to our army.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
ततः कराग्रैः सहसा समेत्य राजा हरीणाममरेन्द्रशत्रोः। खरैश्च कर्णौ दशनैश्च नासां ददंश पादैविददार पाचौँ ॥
tataḥ karāgraiḥ sahasā sametya rājā harīṇāmamarendraśatroḥ| kharaiśca karṇau daśanaiśca nāsāṃ dadaṃśa pādaividadāra pācau~ ||
Then advancing all on a sudden, he with his nails and sharp teeth cut off the ears and nose of that lord of the enemies of the gods and split both his sides with the blow of his feet.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
स कुम्भकर्णो हृतकर्णनासो विदारितस्तेन रदैनखैश्च। रोषाभिभूतः क्षतजार्द्रगावः सुग्रीवमाविध्य पिपेष भूमौ ॥
sa kumbhakarṇo hṛtakarṇanāso vidāritastena radainakhaiśca| roṣābhibhūtaḥ kṣatajārdragāvaḥ sugrīvamāvidhya pipeṣa bhūmau ||
Kumbhakarņa losing his ears and nose and having his sides split with nails and teeth grew angry, and becoming all covered over with blood, threw Sugrīva to the ground and pressed him.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
स भूतले भीमबलाभिपिष्टः सुरारिभिस्तैरभिहन्यमानः। जगाम खं कन्दुकवज्जवेन पुनश्च रामेण समाजगाम।०८।।
sa bhūtale bhīmabalābhipiṣṭaḥ surāribhistairabhihanyamānaḥ| jagāma khaṃ kandukavajjavena punaśca rāmeṇa samājagāma|08||
Thus pressed upon the ground with main force and severely struck by the enemies of gods, he flew to the skies like a ball-rolling, and once morejoined Rāma.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
कर्णनासाविहीनस्तु कुम्भकर्णो महबालः। रराज शोणितोत्सितो गिरिः प्रस्रवणैरिव।॥
karṇanāsāvihīnastu kumbhakarṇo mahabālaḥ| rarāja śoṇitotsito giriḥ prasravaṇairiva|||
The mighty Kumbhakarna having lost his nose and ears and drenched in blood, appeared like a mountain covered all over with streamlets.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
शोणितानॊ महाकायो राक्षसो भीमदर्शनः। अमर्षाच्छोणितोद्गारी शुशुभे रावणानुजः॥ नीलाञ्जनचयप्रख्यः ससंध्य इव तोयदः। युद्धायाभिमुखो भीमो मनश्चके निशाचरः॥
śoṇitānò mahākāyo rākṣaso bhīmadarśanaḥ| amarṣācchoṇitodgārī śuśubhe rāvaṇānujaḥ|| nīlāñjanacayaprakhyaḥ sasaṃdhya iva toyadaḥ| yuddhāyābhimukho bhīmo manaścake niśācaraḥ||
That huge-bodied Rākşasa, younger brother of Ravana, terrible in appearance, resembling a mass of deep black collyrium, and covered all over with blood, appeared like an evening cloud; and (once more) made up his mind to appear in battle.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
गते च तमिन्सुरराजशत्रुः क्रोधात्प्रदुद्राव रणाय भूयः। अनायुधोऽस्मीति विचिन्त्य रौद्रो घोरं तदा मुद्गरमाससाद॥
gate ca taminsurarājaśatruḥ krodhātpradudrāva raṇāya bhūyaḥ| anāyudho'smīti vicintya raudro ghoraṃ tadā mudgaramāsasāda||
Sugrīva having thus escaped, that dreadful enemy of the king of the celestials in wrath again rushed to battle; and finding himself destitute of arms took up a fearful mace.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
ततः सपुर्याः सहसा महात्मा निष्क्रम्य तद्वानरसैन्यमुग्रम्। बभक्ष रक्षो युधि कुम्भकर्णः प्रजा युगान्ताग्निरिव प्रवृद्धः।९३॥
tataḥ sapuryāḥ sahasā mahātmā niṣkramya tadvānarasainyamugram| babhakṣa rakṣo yudhi kumbhakarṇaḥ prajā yugāntāgniriva pravṛddhaḥ|93||
Then that mighty-minded one, the Raksasa Kumbhakarņa, issuing out of the city began to devour the terrific host of monkeys, as do the mighty fire eat up people at the end of a Yuga.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
बुभुक्षितः शोणितमांसगृध्नुः प्रविश्य तद्वानरसैन्यमुग्रम्। चखाद रक्षांसि हरॆन्पिशाचान्नृक्षांश्च मोहाधुधि कुम्भकर्णः।। यथैव मृत्युहरते युगान्ते स भक्षयामास हरीश्च मुख्यान्॥
bubhukṣitaḥ śoṇitamāṃsagṛdhnuḥ praviśya tadvānarasainyamugram| cakhāda rakṣāṃsi harènpiśācānnṛkṣāṃśca mohādhudhi kumbhakarṇaḥ|| yathaiva mṛtyuharate yugānte sa bhakṣayāmāsa harīśca mukhyān||
On entering the mighty host of monkeys, the hungry Kumbhakarna, hankering after flesh and blood, ate up the monkeys and with them, devoured many a Rākşasa and Piśāca by, mistake. Thus, as Death devour creatures at the end of a Yuga, he destroyed the mighty monkeys.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
एकं द्वौ बीन्बहून्क्रुद्धो वानरान्सह राक्षसैः। समादायैकहस्तेन प्रचिक्षेप त्वरन्मुखे॥
ekaṃ dvau bīnbahūnkruddho vānarānsaha rākṣasaiḥ| samādāyaikahastena pracikṣepa tvaranmukhe||
He in wrath, taking up with one hand the monkeys along with the Rākṣasa, hurriedly threw them into his mouth, one, two three, or many at a time.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
संप्रस्रवत्तदा मेदः शोणिते च महाबलः। वध्यमानो नगेन्द्रागैर्भक्षयामास वानरान् ॥
saṃprasravattadā medaḥ śoṇite ca mahābalaḥ| vadhyamāno nagendrāgairbhakṣayāmāsa vānarān ||
And blood and fat flowed copiously down his body; and though struck by the monkeys with peaks of mountains, the mighty one devoured all those monkeys.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
ते भक्ष्यमाणा हरयो रामं जग्मुस्तदा गतिम्। कुम्भकर्णो भृशं क्रुद्धः कपीन्खादन्प्रधावति॥ शतानि सप्त चाष्टौ च विंशत्रिंशतथैव च। संपरिष्वज्य बाहुभ्यां खादन्विपरिधावति ॥
te bhakṣyamāṇā harayo rāmaṃ jagmustadā gatim| kumbhakarṇo bhṛśaṃ kruddhaḥ kapīnkhādanpradhāvati|| śatāni sapta cāṣṭau ca viṃśatriṃśatathaiva ca| saṃpariṣvajya bāhubhyāṃ khādanviparidhāvati ||
The monkeys as they were being devoured, saught the shelter of Rāma. And Kumbhakarna wrought up with wrath, chased a main hundreds of monkeys, eating up seven, eight, twenty, or thirty. And fastening (the monkeys) with his arms, he, devouring them, rushed on.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
मेदोवसाशोणितदिग्धगात्रः कर्णावसक्तग्रथितान्त्रमालः। ववर्ष शूलानि सुतीक्ष्णदंष्ट्रः कलो युगान्तस्थ इव प्रवृद्ध ।१९।।
medovasāśoṇitadigdhagātraḥ karṇāvasaktagrathitāntramālaḥ| vavarṣa śūlāni sutīkṣṇadaṃṣṭraḥ kalo yugāntastha iva pravṛddha |19||
Resembling the Destroyer of prodigious dimensions at the end of a Yuga, that one furnished with extremely sharp teeth, having his body covered with far, marrow ind blood, and coiling entrails about his ears, began to discharge darts.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
तस्मिन्काले सुमित्रायाः पुत्रः परबलार्दनः। चकार लक्ष्मणः क्रुद्धो युद्धं परपुरंजयः॥
tasminkāle sumitrāyāḥ putraḥ parabalārdanaḥ| cakāra lakṣmaṇaḥ kruddho yuddhaṃ parapuraṃjayaḥ||
At this moment, that subduer of hostile hosts and captor of the capitals of foes-Sumitra's son-Laksmana, growing enraged, entered on an encounter with the enemy.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
स कुम्भकर्णस्य शरान्शरीरे सप्त वीर्यवान्। निचखानाददे चान्यान्विससर्ज च लक्ष्मणः॥
sa kumbhakarṇasya śarānśarīre sapta vīryavān| nicakhānādade cānyānvisasarja ca lakṣmaṇaḥ||
Lakşamna endued with prowess shot seven shafts at Kumbhakarma's body; and next, taking up other arrows also discharged them (at his antagonist).
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
पीड्यमानस्तदत्रं विशेषं तत्स राक्षसः। ततश्चुकोप बलवान् सुमित्रानन्दवर्धनः॥
pīḍyamānastadatraṃ viśeṣaṃ tatsa rākṣasaḥ| tataścukopa balavān sumitrānandavardhanaḥ||
Thereat that Rākṣasa, smarting under the wounds inflicted by that weapon cut it off (by means of a weapon). Thereupon grew enraged the powerful Lakşmaņa-enhancer of Sumitrā's joy.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
अथास्य कवचं शुभ्रं जाम्बूनदमयं शुभम्। प्रच्छादयामास शरैः संध्याभ्रमिव मारुतः॥
athāsya kavacaṃ śubhraṃ jāmbūnadamayaṃ śubham| pracchādayāmāsa śaraiḥ saṃdhyābhramiva mārutaḥ||
Then as the wind overspread evening clouds, he with his shafts covered his shining and graceful mail entirely made of gold.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
नीलाञ्जनचयप्रख्यः शरैः काञ्चनभूषणैः। अपीड्यमानः शुशुभे मेघैः सूर्य इवांशुमान्॥
nīlāñjanacayaprakhyaḥ śaraiḥ kāñcanabhūṣaṇaiḥ| apīḍyamānaḥ śuśubhe meghaiḥ sūrya ivāṃśumān||
And smite with arrows dight with gold, that one resembling a mass of dark-blue collyrium appeared beautiful like the ray-furnished Sun surrounded by clouds.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
ततः स राक्षसो भीमः सुमित्रानन्दवर्धनम्। सावज्ञमेव प्रोवाच वाक्यं मेघौघनिःस्वनः॥
tataḥ sa rākṣaso bhīmaḥ sumitrānandavardhanam| sāvajñameva provāca vākyaṃ meghaughaniḥsvanaḥ||
Then that dreadful Rākṣasa voiced like masses of clouds, scornfully addressed the enhancer of Sumitra's felicity, saying.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
अन्तकस्याप्यकष्टेन युधि जेतारमाहवे। युध्यता मामभीतेन ख्यापिता वीरता त्वया॥
antakasyāpyakaṣṭena yudhi jetāramāhave| yudhyatā māmabhītena khyāpitā vīratā tvayā||
By dauntlessly fighting with me, who have without ado brought down the Destroyer himself in battle, you have established you heroism.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
प्रगृहीतायुधस्येह मृत्योरिव महामृधे। तिष्ठन्नप्यग्रतः पूज्यः किमु युद्धप्रदायकः॥
pragṛhītāyudhasyeha mṛtyoriva mahāmṛdhe| tiṣṭhannapyagrataḥ pūjyaḥ kimu yuddhapradāyakaḥ||
Even by staying before me, who am equipped with arms in this encounter, and who in mighty conflict resemble Death himself, you deserve to be honoured. What shall I say of you fighting?
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
ऐरावतं समारूढो वृतः सर्वामरैः प्रभुः। नैव शक्रोऽपि समरे स्थितपूर्वः कदाचन॥
airāvataṃ samārūḍho vṛtaḥ sarvāmaraiḥ prabhuḥ| naiva śakro'pi samare sthitapūrvaḥ kadācana||
Not even that lord-Sakra himself-mounted on his Airāvata, and engirt by all the immortals, had ever before stayed before me in the field.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
अद्य त्वयाहं सौमित्रे बालेनापि पराक्रमैः। तोषितो गन्तुमिच्छामि त्वामनुज्ञाप्य राघवम्॥
adya tvayāhaṃ saumitre bālenāpi parākramaiḥ| toṣito gantumicchāmi tvāmanujñāpya rāghavam||
But today, O Sumitra's son, albeit a boy, you have gratified me with you prowess. Now taking your leave, I wish to go to Rāghava.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
यत्तु वीर्यबलोत्साहैस्तोषितोऽहं रणे त्वया। राममेवैकमिच्छामि हन्तुं यस्मिन्हते हतम्॥
yattu vīryabalotsāhaistoṣito'haṃ raṇe tvayā| rāmamevaikamicchāmi hantuṃ yasminhate hatam||
As I have been well pleased in battle with your vigour and strength and enthusiasm, I now wish to slay Rāma alone, who being slain, all are slain.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
रामे मयात्र निहते येऽन्ये स्थास्यन्ति संयुगे। तानहं योधयिष्यामि स्वबलेन प्रमाथिना॥
rāme mayātra nihate ye'nye sthāsyanti saṃyuge| tānahaṃ yodhayiṣyāmi svabalena pramāthinā||
On Rāma being here slain by me, the rest remaining in the encounter-them shall I undertake with my all-crushing vigour.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
इत्युक्तवाक्यं तद्रक्षः प्रोवाच स्तुतिसंहितम्। मृधे घोरतरं वाक्यं सौमित्रिः प्रहसन्निव॥
ityuktavākyaṃ tadrakṣaḥ provāca stutisaṃhitam| mṛdhe ghorataraṃ vākyaṃ saumitriḥ prahasanniva||
When that Rākşasa had spoken thus, (Lakş mana). Sumitrā's son, present in that contest, answered him laughing in terrible words, saying.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
यस्त्वं शक्रादिभिर्देवैरसह्यः प्राप्य पौरुषम्। तत्सत्यं नान्यथा वीर दृष्टस्तेऽद्य पराक्रमः॥ एष दाशरथी रामस्तिष्ठत्यद्रिरिवाचलः।
yastvaṃ śakrādibhirdevairasahyaḥ prāpya pauruṣam| tatsatyaṃ nānyathā vīra dṛṣṭaste'dya parākramaḥ|| eṣa dāśarathī rāmastiṣṭhatyadririvācalaḥ|
That your prowess is incapable of being borne by Sakra and other celestials-is true. It is not otherwise, O hero. To-day I myself have witnessed your prowess. Yonder is Dasaratha's son Rāma, staying like a moveless mountain.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
इति श्रुत्वा ह्यनादृत्य लक्ष्मणं स निशाचरः॥ अतिक्रम्य च सौमित्रिं कुम्भकर्णो महाबलः। राममेवाभिदुद्राव कम्पयन्निव मेदिनीम्॥
iti śrutvā hyanādṛtya lakṣmaṇaṃ sa niśācaraḥ|| atikramya ca saumitriṃ kumbhakarṇo mahābalaḥ| rāmamevābhidudrāva kampayanniva medinīm||
Hearing this, that night-ranger Kumbhakarna, possessed of immense might, disregarding Laks maņa and passing beyond Sumitrā's son, rushed against Rāma, making the earth tremble.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
अथ दाशरथी रामो रौद्रमस्त्रं प्रयोजयन्। कुम्भकर्णस्य हृदये ससर्ज निशिताशरान् ॥
atha dāśarathī rāmo raudramastraṃ prayojayan| kumbhakarṇasya hṛdaye sasarja niśitāśarān ||
Thereat Dasaratha's son, Rāma, employing a terrific weapon, discharged sharpened shafts at Kumbhakarņa's breast.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
तस्य रामेण विद्वस्य सहसाभिप्रधावतः। अङ्गारमिश्राः क्रुद्धस्य मुखात्रिश्चेरुरर्चिषः॥
tasya rāmeṇa vidvasya sahasābhipradhāvataḥ| aṅgāramiśrāḥ kruddhasya mukhātriścerurarciṣaḥ||
Thereat flames mixed with live embers shot out from the mouth of that enraged one suddenly rushing (against Răma), as Rama pierced him (with his arrows).
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
रामास्त्रविद्धो घोरं वै नर्दन्राक्षसपुङ्गवः। अभ्यधावत तं क्रुद्धो हरीन्विद्रावयन्रणे॥
rāmāstraviddho ghoraṃ vai nardanrākṣasapuṅgavaḥ| abhyadhāvata taṃ kruddho harīnvidrāvayanraṇe||
On being frightfully pierced by Rāma's weapons, that foremost of Rākşasas roaring wrathfully darted against Rāma, and pursued the monkeys in the conflict.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
तस्योरसि निमग्नास्ते शरा बहिणवाससः। हस्ताच्चास्य परिभ्रष्टा गदा चोव्या पपात ह ॥ आयुधानि च सर्वाणि विप्रकीर्यन्त भूतले। स निरायुधमात्मानं यदा मेने महाबलः॥ मुष्टिभ्यां च कराभ्यां च चकार कदनं महत्।
tasyorasi nimagnāste śarā bahiṇavāsasaḥ| hastāccāsya paribhraṣṭā gadā covyā papāta ha || āyudhāni ca sarvāṇi viprakīryanta bhūtale| sa nirāyudhamātmānaṃ yadā mene mahābalaḥ|| muṣṭibhyāṃ ca karābhyāṃ ca cakāra kadanaṃ mahat|
Those shafts adorned with peacock's plumes, alighting on (Kumbhakarna's) chest, his mace, escaping his hand, dropped to the earth; and all his (other) arms also were scattered on the ground. And when that exceedingly powerful one saw himself deprived of all his arms, he began to spread a huge havoc by means of his clenched fists and hands.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
स बाणैरतिविद्धाङ्गः क्षतजेन समुक्षितः।। रुधिरं परिसुस्राव गिरिः प्रस्रवणं यथा॥
sa bāṇairatividdhāṅgaḥ kṣatajena samukṣitaḥ|| rudhiraṃ parisusrāva giriḥ prasravaṇaṃ yathā||
With his body entirely covered with arrows and bathed in blood, he began to bleed like a hill overflowing with fountains.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
स तीव्रेण च कोपेन रुधिरेण च मूर्च्छितः। वानरान्राक्षसानृक्षान्खादन्स परिधावति॥
sa tīvreṇa ca kopena rudhireṇa ca mūrcchitaḥ| vānarānrākṣasānṛkṣānkhādansa paridhāvati||
And fired with wrath and maddened with blood, he rushed on, devouring monkeys and Rākşasas and bears.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
अथ शृङ्ग समाविध्य भीमं भीमपराक्रमः। चिक्षेप राममुद्दिश्य बलवानन्तकोपमः॥
atha śṛṅga samāvidhya bhīmaṃ bhīmaparākramaḥ| cikṣepa rāmamuddiśya balavānantakopamaḥ||
That redoubtable one possessed of dreadful prowess, resembling the Reaper himself, whirling a mighty mountain-peak, hurled it aiming at Rāma.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
अप्राप्तमन्तरा रामः सप्तभिस्तमजिह्मगैः। चिच्छेद गिरिशृङ्गं तं पुनः संधाय कार्मुकम्॥ ततस्तु रामो धर्मात्मा तस्य शृङ्ग महत्तदा। शरैः काञ्चनचित्राङ्गैश्चिच्छेद भरताग्रजः॥ तन्मेरुशिखराकारै?तमानमिव श्रिया। द्वे शते वानराणां च पतमानमपातयत्॥
aprāptamantarā rāmaḥ saptabhistamajihmagaiḥ| ciccheda giriśṛṅgaṃ taṃ punaḥ saṃdhāya kārmukam|| tatastu rāmo dharmātmā tasya śṛṅga mahattadā| śaraiḥ kāñcanacitrāṅgaiściccheda bharatāgrajaḥ|| tanmeruśikharākārai?tamānamiva śriyā| dve śate vānarāṇāṃ ca patamānamapātayat||
Thereat Bharata's elder brother, the righteous Rāma, ere that prodigious peak had alighted, severed the same by means of seven straightspeeding shafts wrought with gold. Then that crag, like a peak of mountain Meru and shining with its radiance, falling on the earth knocked down two hundred monkeys too.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
तस्मिन्काले स धर्मात्मा लक्ष्मणो राममब्रवीत्। कुम्भकर्णवधे युक्तो योगान्परिमृशन्बहून्॥
tasminkāle sa dharmātmā lakṣmaṇo rāmamabravīt| kumbhakarṇavadhe yukto yogānparimṛśanbahūn||
Intent on finishing Kumbhakarņa, the virtuous Laksmana, revolving many a means, (at last) spoke to Rāma.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
नैवायं वानरान्राजन्न विजानाति राक्षसान्। मत्तः शोणितगन्धेन स्वान्परांश्चैव खादते॥
naivāyaṃ vānarānrājanna vijānāti rākṣasān| mattaḥ śoṇitagandhena svānparāṃścaiva khādate||
O king, this one know not monkeys and Rākşasas, maddened with the smell of blood, he eat up his own as well as his enemies.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
साध्वेनमधिरोहन्तु सर्वतो वानरर्षभाः। यूथपाश्च यथा मुख्यास्तिष्ठन्त्वस्मिन्समन्ततः॥
sādhvenamadhirohantu sarvato vānararṣabhāḥ| yūthapāśca yathā mukhyāstiṣṭhantvasminsamantataḥ||
Now let the foremost monkeys, putting forth their best mount on him; and let the leaders of bands according to their rank, stand surrounding him.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
अद्यायं दुर्मतिः काले गुरुभारप्रपीडितः। प्रचरराक्षसो भूमौ नान्यान्हन्यात्प्लवंगमान् ॥
adyāyaṃ durmatiḥ kāle gurubhāraprapīḍitaḥ| pracararākṣaso bhūmau nānyānhanyātplavaṃgamān ||
Then today this wicked-minded Rākşasa, oppressed with a mighty weight, will no longer be able to eat up any more monkeys.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
तस्य तद्वचनं श्रुत्वा वजपुत्रस्य धीमतः। ते समारुरुहुहृष्टाः कुम्भकर्ण महाबलाः॥
tasya tadvacanaṃ śrutvā vajaputrasya dhīmataḥ| te samāruruhuhṛṣṭāḥ kumbhakarṇa mahābalāḥ||
Hearing the words of the intelligent prince, those exceedingly powerful monkeys with alacrity ascended Kumbhakarņa.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
कुम्भकर्णस्तु संक्रुद्धः समारूढाः प्लवंगमैः। व्यधूनयत्तान्वेगेन दुष्टहस्तीव हस्तिपान्॥
kumbhakarṇastu saṃkruddhaḥ samārūḍhāḥ plavaṃgamaiḥ| vyadhūnayattānvegena duṣṭahastīva hastipān||
Kumbhakarna mounted by those monkeys, waxing exceedingly enraged, shook them vehemently, even as mad elephants shake the drivers thereof,
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
तान्दृष्ट्वा निधुतान्रामो रुष्टोऽयमिति राक्षसम्। समुत्पपात वेगेन धनुरुत्तममाददे॥
tāndṛṣṭvā nidhutānrāmo ruṣṭo'yamiti rākṣasam| samutpapāta vegena dhanuruttamamādade||
Rāghava seeing them shaken, and concluding the Rāksasa to be wroth, furiously sprang forward, taking his bow.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
क्रोधरक्तेक्षणो धीरो निर्दहन्निव चक्षुषा। राघवो राक्षसं वेगादभिदुद्राव वेगितः।। यूथपान्हर्षयन्सर्वान्कुम्भकर्णबलार्दितान्॥
krodharaktekṣaṇo dhīro nirdahanniva cakṣuṣā| rāghavo rākṣasaṃ vegādabhidudrāva vegitaḥ|| yūthapānharṣayansarvānkumbhakarṇabalārditān||
With his eyes crimsoned with choler, the gentle Rāghava, as if burning up the Räkşasa with his eyes, rushed forth vehemently, summoning up all his impetuosity, thereby cheering up the leaders of bands that had been sore tried by the might of Kumbhakarma.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
स चापमादाय भुजंगकल्पं दृढज्यमुग्रं तपनीयचित्रम्। हरीन्समाश्वास्य समुत्पपात रामो निबद्धोत्तमतूणबाणः॥
sa cāpamādāya bhujaṃgakalpaṃ dṛḍhajyamugraṃ tapanīyacitram| harīnsamāśvāsya samutpapāta rāmo nibaddhottamatūṇabāṇaḥ||
And equipped with an excellent quiver and arrows, Rāma checring up the monkeys sprang forward, taking a bow, resembling a serpent; terrific; having a stout string; and embellished in gold.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
स वानरगणैस्तैस्तु वृतः परमदुर्जयैः। लक्ष्मणानुचरो वीरः संप्रतस्थे महाबलः॥
sa vānaragaṇaistaistu vṛtaḥ paramadurjayaiḥ| lakṣmaṇānucaro vīraḥ saṃpratasthe mahābalaḥ||
Then surrounded by exceedingly invincible monkey-bands, that highly powerful hero, followed by Laksmana, marched forth.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
स ददर्श महात्मानं किरीटिनमरिंदमम्। शोणितावृतरक्ताक्षं कुम्भकर्ण महाबलः॥ सर्वान्समभिधावन्तं यथारुष्टं दिशागजम्। मार्गमाणं हरीन्क्रुद्धं राक्षसैः परिवारितम्॥ विन्ध्यमन्दरसंकाशं काञ्चनाङ्गदभूषणम्। स्रवन्तं रुधिरं वक्त्राद्वर्ष मेघमिवोत्थितम्॥ जिह्वया परिलिह्यन्तं सृक्किणी शोणितोक्षिते। मृद्गन्तं वानरानीकं कालान्तकयमोपमम्॥
sa dadarśa mahātmānaṃ kirīṭinamariṃdamam| śoṇitāvṛtaraktākṣaṃ kumbhakarṇa mahābalaḥ|| sarvānsamabhidhāvantaṃ yathāruṣṭaṃ diśāgajam| mārgamāṇaṃ harīnkruddhaṃ rākṣasaiḥ parivāritam|| vindhyamandarasaṃkāśaṃ kāñcanāṅgadabhūṣaṇam| sravantaṃ rudhiraṃ vaktrādvarṣa meghamivotthitam|| jihvayā parilihyantaṃ sṛkkiṇī śoṇitokṣite| mṛdgantaṃ vānarānīkaṃ kālāntakayamopamam||
He saw the redoubtable and high-souled Kumbhakarņa, with his body drenched in blood, and with blood-shot eyes; rushing against all, like to an infuriated elephant of the cardinal points; pursuing the monkeys; wrought up with wrath; environed by Rakşasas; appearing like the Vindhya or the Mandara; decked with golden angadas; bleeding from his mouth; like clouds pouring showers; licking at the corners of his mouth laved with blood; smashing the monkeyranks; and resembling Yama the Destroyer.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
तं दृष्ट्वा राक्षसश्रेष्ठं प्रदीप्तांनलवर्चसम्। विस्फारयामास तदा कार्मुकं पुरुषर्षभः॥
taṃ dṛṣṭvā rākṣasaśreṣṭhaṃ pradīptāṃnalavarcasam| visphārayāmāsa tadā kārmukaṃ puruṣarṣabhaḥ||
That best of persons, seeing that foremost of Rākṣasas having the splendour of a living fire, stretched his bow to its full bent.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
स तस्य चापनि?षात्कुपितो राक्षसर्षभः। अमृष्यमाणस्तं घोषमभिदुद्राव राघवम् ॥
sa tasya cāpani?ṣātkupito rākṣasarṣabhaḥ| amṛṣyamāṇastaṃ ghoṣamabhidudrāva rāghavam ||
And fired with wrath at the twang of his bow, that foremost of Raksasas, inflamed with wrath, not brooking that report, rushed against Rāghava.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
ततस्तु धारोद्धतमेघकल्पं भुजंगराजोत्तमभोगबाहुः। तमापतन्तं धरणीधाराभमुवाच रामो युधि कुम्भकर्णम्॥
tatastu dhāroddhatameghakalpaṃ bhujaṃgarājottamabhogabāhuḥ| tamāpatantaṃ dharaṇīdhārābhamuvāca rāmo yudhi kumbhakarṇam||
Thereat, the gentle Rāma, endowed with arms resembling the body of the sovereign of serpents, in that encounter addressed Kumbhakarņa, like to an elevated cloud and possessed of the splendour of a mountain, as he darted forward, saying.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
मवस्थितोऽहं प्रगृहीतचापः। अवेहि मां राक्षसवंशनाशनं यस्त्वं मुहूर्ताद्भविता विचेताः॥
mavasthito'haṃ pragṛhītacāpaḥ| avehi māṃ rākṣasavaṃśanāśanaṃ yastvaṃ muhūrtādbhavitā vicetāḥ||
Come, O king of Rākşasa! Let no grief be your! Here I stay, taking my bow in my hand. Know me for the destroyer of the race of the Rākṣasas—you who in a moment shall be deprived of your senses.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
रामोऽयमिति विज्ञाय जहास विकृतस्वनम्। अभ्यधावत संक्रुद्धो हरीन्विद्रावयरणे॥
rāmo'yamiti vijñāya jahāsa vikṛtasvanam| abhyadhāvata saṃkruddho harīnvidrāvayaraṇe||
Kowing that this was Rāma, (Kumbhakarņa) laughed in frightful accents; and then, wrought up with wrath, rushed against the monkeys in the encounter.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
दारयन्निव सर्वेषां हृदयानि वनौकसाम्। प्रहस्य विकृतं भीमं स मेघस्तनितोपमम्॥ कुम्भकर्णो महातेजा राघवं वाक्यमब्रवीत्। नाहं विराधो विज्ञेयो न कबन्धः खरो न च। न वाली न च मारीचः कुम्भकर्णः समागतः॥
dārayanniva sarveṣāṃ hṛdayāni vanaukasām| prahasya vikṛtaṃ bhīmaṃ sa meghastanitopamam|| kumbhakarṇo mahātejā rāghavaṃ vākyamabravīt| nāhaṃ virādho vijñeyo na kabandhaḥ kharo na ca| na vālī na ca mārīcaḥ kumbhakarṇaḥ samāgataḥ||
As if riving the breasts of all the monkeys (present) the exceedingly energetic Kumbhakarņa, laughing frightfully and in a terrific manner, resembling the rumbling of clouds, addressed Rāghava, saying, “Take me not for Virādha, or for Kabandha, or yet for Khara. I am not Vāli or Mārīca. I am Kumbhakarma, that am come.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
पश्य मे मुद्गरं भीमं सर्वं कालायसं महत्। अनेन निर्जिता देवा दानवाश्च पुरा मया॥
paśya me mudgaraṃ bhīmaṃ sarvaṃ kālāyasaṃ mahat| anena nirjitā devā dānavāśca purā mayā||
Behold my dreadful and mighty mace entirely made of iron. By help of this I had formerly brought down deities and Dänavas.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
विकर्णनास इति मां नावज्ञातुं त्वमर्हसि। स्वल्पापि हि न मे पीडा कर्णनासाविनाशनात् ॥
vikarṇanāsa iti māṃ nāvajñātuṃ tvamarhasi| svalpāpi hi na me pīḍā karṇanāsāvināśanāt ||
It does not behove you to scorn me in that my nose has been severed. I do not feel any the smallest torment in consequence of my ears and nose having been cut off.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
दर्शयेक्ष्वाकुशार्दूल वीर्य गात्रेषु मेऽनघ। ततस्त्वां भक्षयिष्यामि दृष्टपौरुषविक्रमम्॥
darśayekṣvākuśārdūla vīrya gātreṣu me'nagha| tatastvāṃ bhakṣayiṣyāmi dṛṣṭapauruṣavikramam||
O tiger of the Ikşvāku line, O sinless one, do you witness the prowess that is in my frame. And thereafter, when you shall have displayed your prowess and power, shall I devour you up.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
स कुम्भकर्णस्य वचो निशम्य रामः सपङ्खान्विससर्ज बाणान्। तैराहतो वज्रसमप्रवेगैर्न चुक्षुभे न व्यथते सुरारिः॥
sa kumbhakarṇasya vaco niśamya rāmaḥ sapaṅkhānvisasarja bāṇān| tairāhato vajrasamapravegairna cukṣubhe na vyathate surāriḥ||
Hearing Kumbhakarna's words, Rama discharged (at him) shafts furnished with knobs. And smite with these having the impetus of the thunder-bolt, the foe of the celestials did not feel any pain or sinart.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
यैः सायकैः सालवरा निकृत्ता बाली हतो वानरपुङ्गवश्च। ते कुम्भकर्णस्य तदा शरीरं वज्रोपमानं व्यथयांप्रचक्रुः॥
yaiḥ sāyakaiḥ sālavarā nikṛttā bālī hato vānarapuṅgavaśca| te kumbhakarṇasya tadā śarīraṃ vajropamānaṃ vyathayāṃpracakruḥ||
Those shafts which had severed the seven stately salas, and, to boot, had slain Vāli—best of monkeys, they resembling the thunder itselfcould not impart any pain to Kumbhakarņa's body.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
स वारिधारा इव सायकांस्तान् पिबशरीरेण महेन्द्रशत्रुः। जघान रामस्य शरप्रवेगं व्यविध्य तं मुद्गरमुग्रवेगम्॥
sa vāridhārā iva sāyakāṃstān pibaśarīreṇa mahendraśatruḥ| jaghāna rāmasya śarapravegaṃ vyavidhya taṃ mudgaramugravegam||
Drinking up in his body those arrows resembling a shower, the enemy of the great Indra whirling his mace possessed of fierce ventinence, put out the arrowy discharge of Rāma.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
ततस्तु रक्षः क्षतजावलिप्तं वित्रासनं देवमहाचमूनाम्। व्याविध्य तं मुद्गरमुग्रवेगं विद्रावयामास चमूं हरीणाम्॥
tatastu rakṣaḥ kṣatajāvaliptaṃ vitrāsanaṃ devamahācamūnām| vyāvidhya taṃ mudgaramugravegaṃ vidrāvayāmāsa camūṃ harīṇām||
Then that Rākşasa whirling his mace washed in blood, capable of striking terror into the mighty hosts of gods and Dānavas, and possessed of fierce impetus, made the monkeyarmy take to its heels.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
वायव्यमादाय ततोऽपरास्त्रं रामः प्रचिक्षेप निशाचराय। समुद्गरं तेन जहार बाहुं •सकृत्तबाहुस्तुमुलं ननाद॥
vāyavyamādāya tato'parāstraṃ rāmaḥ pracikṣepa niśācarāya| samudgaraṃ tena jahāra bāhuṃ •sakṛttabāhustumulaṃ nanāda||
Then Rāma, taking a trighty Vāyavya weapon, used the same against the night-ranger; and cut off his arm with the mace. And having his arm cut off, he set up tremendousrears.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
स तस्य बाहुर्गिरिशृङ्गकल्पः समुद्रो राघवबाणकृत्तः। पपात तस्मिन्हरिराजसैन्ये जघान तां वानरवाहिनीं च॥
sa tasya bāhurgiriśṛṅgakalpaḥ samudro rāghavabāṇakṛttaḥ| papāta tasminharirājasainye jaghāna tāṃ vānaravāhinīṃ ca||
And his arm with the mace, resembling a mountain-peak, cut off by Rāghava's arrows, fell in the midst of the army of the monkey-king, and destroyed that army,* * This, or course, is not to be taken literally.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
ते वानरा भग्नहतावशेषाः पर्यन्तमाश्रित्य तदा विषण्णाः। प्रपीडिताङ्गा ददृशुः सुघोरं नरेन्द्ररक्षोधिपसंनिपातम्॥
te vānarā bhagnahatāvaśeṣāḥ paryantamāśritya tadā viṣaṇṇāḥ| prapīḍitāṅgā dadṛśuḥ sughoraṃ narendrarakṣodhipasaṃnipātam||
Thereat the monkeys remaining after those broken and slain, dispirited, and having their limbs wounded, moving aside, looked on the dreadfiil encounter between the Rākşasa and the lord of men.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
स कुम्भकर्णोस्त्रनिकृत्तबाहुर्महासिकृचान इवाचलेन्द्रः। उत्पादयामास करेण वृक्षं ततोऽभिदुद्राव रणे नरेन्द्रम्॥
sa kumbhakarṇostranikṛttabāhurmahāsikṛcāna ivācalendraḥ| utpādayāmāsa kareṇa vṛkṣaṃ tato'bhidudrāva raṇe narendram||
Then Kumbhakarma, having his arm severed, resembling the foremost of mountains with its crest hewn away by a mighty sabre, tore up a tree with his (remaining) arm and in the conflict rushed against the monarch of men.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
तं तस्य बाहुं सहतालवृक्षं समुद्यतं पन्नगभोगकल्पम्। ऐन्द्रास्त्रयुक्तेन जघान रामो बाणेन जाम्बूनदचित्रितेन ॥
taṃ tasya bāhuṃ sahatālavṛkṣaṃ samudyataṃ pannagabhogakalpam| aindrāstrayuktena jaghāna rāmo bāṇena jāmbūnadacitritena ||
Thereupon with a shaft plated in gold, set upon a weapon of Indra, Rāma cut off his uplifted arm with a palm tree, looking like the body of a pannaga.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
स कुम्भकर्णस्य भुजो निकृत्तः पपात भूमौ गिरिसंनिकाशः। विचेष्टमानो निजदान व्रुक्षान्शैलाशिलावानरराक्षसांश्च ॥
sa kumbhakarṇasya bhujo nikṛttaḥ papāta bhūmau girisaṃnikāśaḥ| viceṣṭamāno nijadāna vrukṣānśailāśilāvānararākṣasāṃśca ||
That arm of Kumbhakarma, being severed, dropped inert on the earth, like a hill, and crushed trees and rocks and crags and monkeys and Raksasas.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
तं छिन्नबाहुं समवेक्ष्य रामः समापतन्तं सहसा नदन्तम्। द्वावर्धचन्द्रौ निशितौ प्रगृह्य चिच्छेद पादौ युधि राक्षसस्य॥
taṃ chinnabāhuṃ samavekṣya rāmaḥ samāpatantaṃ sahasā nadantam| dvāvardhacandrau niśitau pragṛhya ciccheda pādau yudhi rākṣasasya||
Rāma, seeing that one shorn of his arms suddenly spring up, roaring, took up two whetted crescents, and in the contest cut off the legs of the Rākşasa.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
तौ तस्य पादौ प्रदिशो दिशश्च गिरेगुहाश्चैव महार्णवं च। लङ्कां च सेनां कपिराक्षसानां विनादयन्तौ विनिपेततुश्च ॥
tau tasya pādau pradiśo diśaśca gireguhāścaiva mahārṇavaṃ ca| laṅkāṃ ca senāṃ kapirākṣasānāṃ vinādayantau vinipetatuśca ||
Thereupon those legs (of his), making all sides and quarters and rocks and caves and the mighty main and Lankā herself and the army of the monkeys and the Rākşasas, resound, dropped down (on the ground).
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
निकृत्तबाहुर्विनिकृत्तपादो विदार्य वक्रं वडवामुखाभम्। दुद्राव रामं सहसाभिगर्जन् राहुर्यथा चन्द्रमिवान्तरिक्षे॥
nikṛttabāhurvinikṛttapādo vidārya vakraṃ vaḍavāmukhābham| dudrāva rāmaṃ sahasābhigarjan rāhuryathā candramivāntarikṣe||
Having his arms cut off and his legs also severed, (Kumbhakarma), opening wide his mouth resembling in sheen the mouth of a mare, roaring swiftly darted against Rāghava, even as Rāhu pursue the Moon in the firmament.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
अपूरयत्तस्य मुखं शिताङ्ग रामः शरैर्हेमपिनद्धपुखैः। संपूर्णवक्त्रो न शशाक वक्तुं चुकूज कृच्छ्रेण मुमूर्छ चापि॥
apūrayattasya mukhaṃ śitāṅga rāmaḥ śarairhemapinaddhapukhaiḥ| saṃpūrṇavaktro na śaśāka vaktuṃ cukūja kṛcchreṇa mumūrcha cāpi||
Then Rama stuffed his mouth full of sharpened shafts having their feathered parts furnished with gold. And having his mouth filled, he could not articulate; but with extreme effort uttered indistinct accents and swooned away.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
अथाददे सूर्यमरीचिकल्पं सब्रह्मदण्डान्तककालकल्पम्। अरिष्टमैन्द्र निशितं सुपुङ्खं रामः शरं मारुततुल्यवेगम्॥ तं वज्रजाम्बूनदचारुपुङ्ख प्रदीप्तसूर्यज्वलनप्रकाशम्। महेन्द्रवज्राशनितुल्यवेगं रामः प्रचिक्षेप निशाचराय।।
athādade sūryamarīcikalpaṃ sabrahmadaṇḍāntakakālakalpam| ariṣṭamaindra niśitaṃ supuṅkhaṃ rāmaḥ śaraṃ mārutatulyavegam|| taṃ vajrajāmbūnadacārupuṅkha pradīptasūryajvalanaprakāśam| mahendravajrāśanitulyavegaṃ rāmaḥ pracikṣepa niśācarāya||
Then Rāma took an arrow of Indra, whetted and knobbed, impetuous as the wind, resembling the effulgence of the Sun, and like to the very banner of Brahmā, or the destroyer himself; and fatal to foes. And then Rāma hurled it at the ranger of the night.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
स सायको राघवबाहुचोदितो दिशः स्वभासा दश संप्रकाशयन्। विधूमवैश्वानरभीमदर्शनो जगाम शक्राशनिभीमविक्रमम्॥
sa sāyako rāghavabāhucodito diśaḥ svabhāsā daśa saṃprakāśayan| vidhūmavaiśvānarabhīmadarśano jagāma śakrāśanibhīmavikramam||
Thereat that weapon hurled by Rāma's arm, resembling a smokeless flame, lighting up the ten cardinal points with its own glory, saught him that was possessed of the dreadful energy of Sakra's thunder-bolt.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
स तन्महापर्वतकूटसंनिभं सुवृत्तदंष्ट्र चलचारुकुण्डलम्। चकर्त रक्षोधिपतेः शिरस्तदा यथैव वृत्रस्य पुरा पुरंदरः॥
sa tanmahāparvatakūṭasaṃnibhaṃ suvṛttadaṃṣṭra calacārukuṇḍalam| cakarta rakṣodhipateḥ śirastadā yathaiva vṛtrasya purā puraṃdaraḥ||
Therewith he (Rāma) cut off the head of the lord of Räkşasa resembling a mountain-summit, furnished with prominent teeth, from which the ear-rings had fallen off, even as formerly Purandara had cut off the head of Vſtra.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
कुम्भकर्णशिरो भाति कुण्डलालंकृतं महत्। आदित्येऽभ्युदिते रात्रौ मध्यस्थ इव चन्द्रमाः॥
kumbhakarṇaśiro bhāti kuṇḍalālaṃkṛtaṃ mahat| āditye'bhyudite rātrau madhyastha iva candramāḥ||
Then Kumbhakarņa's huge head deprived of the ear-rings appeared like the Moon seated in the midst of the heavens) on the rising of the Sun in the morning.* *This Sloka is wanting in many texts.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
तद्रामबाणाभिहतं पपात रक्ष:शिरः पर्वतसन्निकाशम्। बभञ्ज चर्यागृहगोपुराणि प्राकारमुच्वं तमपातयच्च ॥
tadrāmabāṇābhihataṃ papāta rakṣa:śiraḥ parvatasannikāśam| babhañja caryāgṛhagopurāṇi prākāramucvaṃ tamapātayacca ||
And struck with Rāma's arrow, the head of the Rākşasa resembling a hill fell down to the earth; and (in its fall) crushed edifices on the highways and gateways; and elevated walls also it bore down to the ground.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
तच्चातिकायं हि महत्प्रकाशं रक्षस्तदा तोयनिधौ पपात। ग्राहान्परान्मीनवरान्भुजंगमान् ममर्द भूमिं च तथा विवेश ॥
taccātikāyaṃ hi mahatprakāśaṃ rakṣastadā toyanidhau papāta| grāhānparānmīnavarānbhujaṃgamān mamarda bhūmiṃ ca tathā viveśa ||
Then that Rākşasa of gigantic proportions and vast to the view plunged into the deep; and crushing huge and mighty fishes and serpents, saught the depths.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
तस्मिन्हते ब्राह्मणदेवशत्रौ महाबले संयति कुम्भकर्णे। चचाल भूर्भूमिधराश्च सर्वे हर्षाच्च देवास्स्तुमुलं प्रणेदुः॥
tasminhate brāhmaṇadevaśatrau mahābale saṃyati kumbhakarṇe| cacāla bhūrbhūmidharāśca sarve harṣācca devāsstumulaṃ praṇeduḥ||
On that enemy of the Brāhmanas and gods, endowed with immense strength, having been slain in battle, the earth shook and the mountains also; and from excess of joy the celestials shouted aloud.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
ततस्तु देवर्षिमहर्षिपन्नगाः सुराश्च भूतानि सुपर्णगुह्यकाः। सयक्षगन्धर्वगणा नभोगताः प्रहर्षिता रामपराक्रमेण ॥
tatastu devarṣimaharṣipannagāḥ surāśca bhūtāni suparṇaguhyakāḥ| sayakṣagandharvagaṇā nabhogatāḥ praharṣitā rāmaparākrameṇa ||
Those deities and saints and Maharsis and Pannagas, and celestials and (other), beings and birds and Guhyakas, together with Yakşas and Gandharvas, all these who had stationed themselves in the welkin, were rejoiced at the prowess of Rama.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
ततस्तु ते तस्य वधेन भूरिणा मनस्विनो नैर्ऋतराजबान्धवाः। विनेदुरुच्चैर्व्यथिता रघूत्तमं हरिं समीक्ष्यैव यथा मतंगजाः॥
tatastu te tasya vadhena bhūriṇā manasvino nairṛtarājabāndhavāḥ| vineduruccairvyathitā raghūttamaṃ hariṃ samīkṣyaiva yathā mataṃgajāḥ||
At his (Kumbhakarna's) great destruction, the intelligent adherents of the king of Nairtas, aggrieved exceedingly, began to cry at the sight of that best of the Raghus, even as mad elephants cry at sight of a lion.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
स देवलोकस्य तमो निहत्य सूर्यो यथा राहुमुखाद्विमुक्तः। तथा व्याभासीद्धरिसैन्यमध्ये निहत्य रामो युधि कुम्भकर्णम्॥
sa devalokasya tamo nihatya sūryo yathā rāhumukhādvimuktaḥ| tathā vyābhāsīddharisainyamadhye nihatya rāmo yudhi kumbhakarṇam||
Like to the Sun emerged from the mouth of Rāhu, and destroying the darkness of the celestial fields, shone Rāma in the midst of the monkey-army having slain Kumbhakarņa in battle.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
प्रहर्षमीयुर्बहवश्च वानराः प्रबुद्धपद्मप्रतिमैरिवाननैः। अपूजयराघवमिष्टभागिनं हते रिपौ भीमबले नृपात्मजम्॥
praharṣamīyurbahavaśca vānarāḥ prabuddhapadmapratimairivānanaiḥ| apūjayarāghavamiṣṭabhāginaṃ hate ripau bhīmabale nṛpātmajam||
And countless monkeys experienced the very height of delight; and on (their) foe of terrific strength having been slain, they with countenances resembling awaked lotuses paid homage to the king's son-Rāghava—the sharer of good fortune.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
स कुम्भकर्णं सुरसैन्यमर्दनं महत्सु युद्धेषु कदाचनाजितम्। ननन्द हत्वा भरताग्रजो रणे महासुरं वृत्रमिवामराधिपः॥
sa kumbhakarṇaṃ surasainyamardanaṃ mahatsu yuddheṣu kadācanājitam| nananda hatvā bharatāgrajo raṇe mahāsuraṃ vṛtramivāmarādhipaḥ||
As the monarch of the immortals had rejoiced on slaying the mighty Asura Vrtra-Bharata's elder brother rejoiced on having in battle slain that smiter of celestial hosts, Kumbhakarna in mighty conflict, never (before) vanquished in renowned encounters.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)