All Chapters
Valmiki Ramayana — Uttara Kanda · Chapter 22

Uttara Kanda, Sarga 22

उत्तरकाण्डः सर्गः 22

40 verses

स तस्य तु महानादं श्रुत्वा वैवस्वतः प्रभुः। शत्रु विजयिनं मेने स्वबलस्य च संक्षयम्॥

sa tasya tu mahānādaṃ śrutvā vaivasvataḥ prabhuḥ| śatru vijayinaṃ mene svabalasya ca saṃkṣayam||

Hearing his mighty-shouts, that lord Vaivasvata knew that his adversary had gained the day and that his own host had been destroyed.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

स हि योधान्हतान्मत्वा क्रोधसंरक्तलोचनः। अब्रवीत्त्वरितः सूतं रथो मे उपनीयताम्॥

sa hi yodhānhatānmatvā krodhasaṃraktalocanaḥ| abravīttvaritaḥ sūtaṃ ratho me upanīyatām||

Knowing that his forces had been slain, he, with his eyes crimsoned with passion hastily spoke to his charioteer, ‘Bring you my car.'

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

तस्य सूतस्तदा दिव्यमुपस्थाप्य महारथम्। स्थितः स च महातेजा अध्यारोहत तं रथम्॥

tasya sūtastadā divyamupasthāpya mahāratham| sthitaḥ sa ca mahātejā adhyārohata taṃ ratham||

Thereat the charioteer brought the noble and mighty car and stood (there) and then that exceeding energetic one mounted the car.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

प्रासमुद्गरहस्तश्च मृत्युस्तस्याग्रतः स्थितः। येन संक्षिप्यते सर्वं त्रैलोक्यमिदमव्ययम्॥

prāsamudgarahastaśca mṛtyustasyāgrataḥ sthitaḥ| yena saṃkṣipyate sarvaṃ trailokyamidamavyayam||

In front (of his car) stood death, equipped with prāsas and maces in his hands, who makes nothing of this entire triune world; incapable of deterioration.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

कालदण्डस्तु पार्श्वस्थो मूर्तिमानस्य चाभवत्। यमप्रहरणं दिव्यं तेजसा ज्वलदग्निवत्॥

kāladaṇḍastu pārśvastho mūrtimānasya cābhavat| yamapraharaṇaṃ divyaṃ tejasā jvaladagnivat||

And beside (him) was the rod of Kāla in its native from the divine instrument of Yama like to a flaming fire on account of its own energy.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

ततो लोकत्रयं क्षुब्धमकम्पन्त दिवौकसः। कालं दृष्ट्वा तथा क्रुद्धं सर्वलोकभयावहम्॥ ततस्त्वचोदयत्सूतस्तानश्वान्रुचिरप्रभान्। प्रययौ भीमसंनादो यत्र रक्षःपतिः स्थितः॥

tato lokatrayaṃ kṣubdhamakampanta divaukasaḥ| kālaṃ dṛṣṭvā tathā kruddhaṃ sarvalokabhayāvaham|| tatastvacodayatsūtastānaśvānruciraprabhān| prayayau bhīmasaṃnādo yatra rakṣaḥpatiḥ sthitaḥ||

Then on beholding Kāla, infuriated, tending to strike terror into all creatures, was agitated the triune universe, and trembling over took the denizens of heaven. The charioteer urged on the steeds possessed of graceful splendour; and arrived where the lord of Rākşasas was posted.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

मुहूर्तेन यमं ते तु हया हरिहयोपमाः। प्रापयन्मनसस्तुल्या यत्र तत्प्रस्तुतं रणम्॥ दृष्ट्वा तथैव विकृतं रथं मृत्युसमन्वितम्। सचिवा राक्षसेन्द्रस्य सहसा विप्रदुर्दुवुः॥

muhūrtena yamaṃ te tu hayā harihayopamāḥ| prāpayanmanasastulyā yatra tatprastutaṃ raṇam|| dṛṣṭvā tathaiva vikṛtaṃ rathaṃ mṛtyusamanvitam| sacivā rākṣasendrasya sahasā vipradurduvuḥ||

In a moment those horses like to thought (in celerity,) and resembling the steeds themselves of Hari, took Yama where the warfare had already begun. Seeing the frightful car in that aspect with Death present in it, the ministers of the Rākşasa monarch at once took to their heels.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

लघुसत्त्वतया ते हि नष्टसंज्ञा भयार्दिताः। नेह युद्धं समर्थाः स्म इत्युक्त्वा प्रययुर्दिशः॥

laghusattvatayā te hi naṣṭasaṃjñā bhayārditāḥ| neha yuddhaṃ samarthāḥ sma ityuktvā prayayurdiśaḥ||

In vonsequence of their being comparatively inferior in point of strength they were deprived of their senses, and afficted with fear; and saying, 'Here we are not equal to fighting' they went their way.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

स तु तं तादृशं दृष्ट्वा रथं लोकभयावहम्। नाक्षुभ्यत दशग्रीवो न चापि भयमाविशत्॥ स तु रावणमासाद्य व्यसृजच्छक्तितोमरान्। यमो मर्माणि संक्रुद्धो रावणस्य न्यकृन्तत॥

sa tu taṃ tādṛśaṃ dṛṣṭvā rathaṃ lokabhayāvaham| nākṣubhyata daśagrīvo na cāpi bhayamāviśat|| sa tu rāvaṇamāsādya vyasṛjacchaktitomarān| yamo marmāṇi saṃkruddho rāvaṇasya nyakṛntata||

But seeing that car capable of striking terror into folks, the Ten-necked did not experience any agitation, nor did fear enter his heart. And approaching Ravana, Yama, enraged, discharged spears and tomaras, and began to pierce Rāvana's marrow.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

रावणस्तु ततः स्वस्थः शरवर्षं मुमोच ह। तस्मिन्वैवस्वतरथे तोयवर्षमिवाम्बुदः॥

rāvaṇastu tataḥ svasthaḥ śaravarṣaṃ mumoca ha| tasminvaivasvatarathe toyavarṣamivāmbudaḥ||

But Rāvana, without at all feeling any smart, began to shower arrows on Vaivasvata's vehicle, resembling a downpour caused by clouds.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

ततो महाशक्तिशतैः पात्यमानैर्महोरसि । नाशक्नोत्प्रतिकर्तुं स राक्षसः स्वल्पपीडितः॥

tato mahāśaktiśataiḥ pātyamānairmahorasi | nāśaknotpratikartuṃ sa rākṣasaḥ svalpapīḍitaḥ||

Again at his spacious breast, that Raksasa who had undergone slender injury, could not resist, (Yama's arms) with hundreds of mighty darts hurled.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

एवं नानाप्रहरणैर्यमेनामित्रकर्षिणा। सप्तरात्रं कृतः संख्ये विसंज्ञो विमुखो रिपुः॥

evaṃ nānāpraharaṇairyamenāmitrakarṣiṇā| saptarātraṃ kṛtaḥ saṃkhye visaṃjño vimukho ripuḥ||

And in this way that destroyer of foes Yama fought for seven nights with various arms; until at length his enemy was driven back and deprived of his senses.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

तदासीत्तुमुलं युद्धं यमराक्षसयोर्द्वयोः। जयमाकाङ्क्षतोर्वीर समरेष्वनिवर्तिनोः॥

tadāsīttumulaṃ yuddhaṃ yamarākṣasayordvayoḥ| jayamākāṅkṣatorvīra samareṣvanivartinoḥ||

Then, O hero, there took place nighty onset between Yama and the Rākşasas both eager for victory and both never tiring of fight.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

ततो देवाः सगन्धर्वाः सिद्धाश्च परमर्षयः। प्रजापतिं पुरस्कृत्य समेतास्तद्रणाजिरे॥

tato devāḥ sagandharvāḥ siddhāśca paramarṣayaḥ| prajāpatiṃ puraskṛtya sametāstadraṇājire||

And celestials and Gandharvas and Siddhas, and the supreme saints, placing Prajāpati at their head, presented themselves at the fight.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

संवर्त इव लोकानां युध्यतोरभवत्तदा। राक्षसानां च मुख्यस्य प्रेतानामीश्वरस्य च॥

saṃvarta iva lokānāṃ yudhyatorabhavattadā| rākṣasānāṃ ca mukhyasya pretānāmīśvarasya ca||

The encounter that then took place between that foremost of Rākşasas and the lord of the Dead was like the universal upheaval.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

राक्षसेन्द्रोऽपि विस्फार्य चापमिन्द्राशनिप्रभम्। निरन्तरमिवाकाशं कुर्वन्बाणांस्ततोऽसृजत्॥

rākṣasendro'pi visphārya cāpamindrāśaniprabham| nirantaramivākāśaṃ kurvanbāṇāṃstato'sṛjat||

And stretching his bow resembling in splendour the thunderbolt of Indra, he discharged arrows covering up the sky.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

मृत्युं चतुर्भिर्विशिखैः सूतं सप्तभिरार्दयत्। यमं शतसहस्रेण शीघ्रं मर्मस्वताडयत्॥

mṛtyuṃ caturbhirviśikhaiḥ sūtaṃ saptabhirārdayat| yamaṃ śatasahasreṇa śīghraṃ marmasvatāḍayat||

And he smote Death with four, the (Yama's), charioteer with seven, and swiftly struck Yama in the marrow with hundreds and thousands of shafts. :

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

ततः क्रुद्धस्य वदनाद्यमस्य समजायत। ज्वालामाली सनिःश्वासः सधूमः कोपपावकः॥

tataḥ kruddhasya vadanādyamasya samajāyata| jvālāmālī saniḥśvāsaḥ sadhūmaḥ kopapāvakaḥ||

Then from forth Yama's mouth there issued darted flames with his teeth mixed with smoke, the fire of his fury.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

तदाश्चर्यमथो दृष्ट्वा देवदानवसंनिधौ। प्रहर्षितौ सुसंरब्धौ मृत्युकालौ बभूवतुः॥

tadāścaryamatho dṛṣṭvā devadānavasaṃnidhau| praharṣitau susaṃrabdhau mṛtyukālau babhūvatuḥ||

Witnessing this wonder in the presence of the deities and Dānavas, both Death and Time were fixed with wrath and were filled with delight.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

ततो मृत्युः क्रुद्धतरो वैवस्वतमभाषत। मुञ्च मां समरे यावद्धन्मीमं पापराक्षसम्॥

tato mṛtyuḥ kruddhataro vaivasvatamabhāṣata| muñca māṃ samare yāvaddhanmīmaṃ pāparākṣasam||

Then Death, growing still more wroth, addressed Vaivasvata saying; “Let me go. I shall slay this sinful Rākşasa.”

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

नैषा रक्षो भवेदद्य मर्यादा हि निसर्गतः। हिरण्यकशिपुः श्रीमान्नमुचिः शम्बरस्तथा॥ निसन्दिधूमकेतुश्च बलिर्वैरोचनोऽपि च। शंभुर्दैत्यो महाराजो वृत्रो बाणस्तथैव च ॥ राजर्षयः शास्त्रविदो गन्धर्वाः समहोरगाः। ऋषयः पन्नगा दैत्या यक्षाश्च ह्यप्सरोगणाः॥ युगान्तपरिवर्ते च पृथिवी समहार्णवा। क्षयं नीता महाराज सपर्वतसरिद्रुमा॥ एते चान्ये च बहवो बलवन्तो दुरासदाः। विनिपन्ना मया दृष्टाः किमुतायं निशाचरः॥

naiṣā rakṣo bhavedadya maryādā hi nisargataḥ| hiraṇyakaśipuḥ śrīmānnamuciḥ śambarastathā|| nisandidhūmaketuśca balirvairocano'pi ca| śaṃbhurdaityo mahārājo vṛtro bāṇastathaiva ca || rājarṣayaḥ śāstravido gandharvāḥ samahoragāḥ| ṛṣayaḥ pannagā daityā yakṣāśca hyapsarogaṇāḥ|| yugāntaparivarte ca pṛthivī samahārṇavā| kṣayaṃ nītā mahārāja saparvatasaridrumā|| ete cānye ca bahavo balavanto durāsadāḥ| vinipannā mayā dṛṣṭāḥ kimutāyaṃ niśācaraḥ||

Even this is my native might this Räksasa will be no more. Hiranyakasipu, the graceful Namuci, and Sambara, Nişandi and Dhūmaketu and Virocana's offspring Bali, and the Daitya Śambhu that mighty monarchs, Vſtra and Bāņa; and Rājarșis versed in all branches of learnings and Gandharvas, and mighty serpents, and sages, and Pannagas and Yaksas, and swarms of Apsarās and the Earth herself containing vastly oceans and mountains and rivers and trees, at the unrolling of a Yuga all these, O mighty monarch have I brought to dissolution. All these and many more endowed with strength and incapable of being overcome, were at the very sight of me compassed with peril, and what is this ranger of the night?

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

मुश्च मां साधु धर्मज्ञ यावदेनं निहन्म्यहम्। नहि कश्चिन्मया दृष्टो बलवानपि जीवति ॥

muśca māṃ sādhu dharmajña yāvadenaṃ nihanmyaham| nahi kaścinmayā dṛṣṭo balavānapi jīvati ||

Let me go. O you cognisant of righteousness, I shall slay this one. There is none that, albeit strong, can survive after having been seen by me.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

बलं मम न खल्वेतन्मर्यादैषा निसर्गतः। स दृष्टो न मया काल मुहूर्तमपि जीवति॥

balaṃ mama na khalvetanmaryādaiṣā nisargataḥ| sa dṛṣṭo na mayā kāla muhūrtamapi jīvati||

Verily this is not mine strength, this might pertain to me by nature. O Time, if seen by me, he won't live for a moment.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

तस्यैवं वचनं श्रुत्वा धर्मराजः प्रतापवान्। अब्रवीत्तत्र तं मृत्युं त्वं तिष्ठेनं निहन्म्यहम्॥ ततः संरक्तनयनः क्रुद्धो वैवस्वतः प्रभुः। कालदण्डममोघं तु तोलयामास पाणिना॥ यस्य पार्श्वेषु निहिताः कालपाशाः प्रतिष्ठिताः। पावकाशनिसंकाशो मुद्गरो मूर्तिमान्स्थितः॥

tasyaivaṃ vacanaṃ śrutvā dharmarājaḥ pratāpavān| abravīttatra taṃ mṛtyuṃ tvaṃ tiṣṭhenaṃ nihanmyaham|| tataḥ saṃraktanayanaḥ kruddho vaivasvataḥ prabhuḥ| kāladaṇḍamamoghaṃ tu tolayāmāsa pāṇinā|| yasya pārśveṣu nihitāḥ kālapāśāḥ pratiṣṭhitāḥ| pāvakāśanisaṃkāśo mudgaro mūrtimānsthitaḥ||

Hearing these words of his, the puissant king of righteousness spoke there to death, 'Do you stay. I myself shall slay him.' Then with his eyes reddened that lord, Vaivasvata, wielded with his hand the infallible dart of time; while by him lay the redoubtable noose of time and the mace in its native shape resembling fire and the thunderbolt.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

दर्शनादेव यः प्राणान्प्राणिनामपि कर्षति। किं पुनः स्पृशमानस्य पात्यमानस्य वा पुनः॥

darśanādeva yaḥ prāṇānprāṇināmapi karṣati| kiṃ punaḥ spṛśamānasya pātyamānasya vā punaḥ||

He, who by his very sight draw away the lives of creatures, what should be said of its touching and being hurled at people?

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

स ज्वालापरिवारस्तु निर्दहन्निव राक्षसम्। तेन स्पृष्टो बलवता महाप्रहरणोऽस्फुरत्॥

sa jvālāparivārastu nirdahanniva rākṣasam| tena spṛṣṭo balavatā mahāpraharaṇo'sphurat||

And touched by that powerful one, that mighty weapon, engist with flames, attained access of energy, and seemed to consume the Raksasa.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

ततो विदुद्रुवुः सर्वे तस्मात्रस्ता रणाजिरे। सुराश्च क्षुभिताः सर्वे दृष्ट्वा दण्डोद्यतं यमम्॥

tato vidudruvuḥ sarve tasmātrastā raṇājire| surāśca kṣubhitāḥ sarve dṛṣṭvā daṇḍodyataṃ yamam||

In the field of battle, everyone afficted with fear, ran away from it. And beholding Yama with his rod uplifted, the celestials were agitated.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

तस्मिन्प्रहर्तुकामे तु यमे दण्डेन रावणम्। यमं पितामहः साक्षादर्शयित्वेदमब्रवीत्॥

tasminprahartukāme tu yame daṇḍena rāvaṇam| yamaṃ pitāmahaḥ sākṣādarśayitvedamabravīt||

On Yama being desirous of slaying Rāvana, by his rod, the great-father manifesting himself spoke to Yama.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

वैवस्वत महाबाहो न खल्वमितविक्रम। न हन्तव्यस्त्वयैतेन दण्डेनैष निशाचरः॥

vaivasvata mahābāho na khalvamitavikrama| na hantavyastvayaitena daṇḍenaiṣa niśācaraḥ||

O Vaivasvata, O mighty-armed one, O you of immeasurable prowess, this certainly must not be. You should not with your rod slay the nightranger.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

वरः खलु मयैतस्मै दत्तस्त्रिदशपुङ्गव। स त्वया नानृतः कार्यो यन्मया व्याहृतं वचः॥

varaḥ khalu mayaitasmai dattastridaśapuṅgava| sa tvayā nānṛtaḥ kāryo yanmayā vyāhṛtaṃ vacaḥ||

For, O foremost of celestials, I have conferred a boon on him; and you should not render false the words that I have uttered.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

यो हि मामनृतं कुर्याद्देवो वा मानुषोऽपि वा। त्रैलोक्यमनृतं तेन कृतं स्यान्नात्र संशयः॥ क्रुद्धेन विप्रमुक्तोऽयं निर्विशेष प्रियाप्रिये। प्रजाः संहरते रौद्रो लोकत्रयभयावहः॥

yo hi māmanṛtaṃ kuryāddevo vā mānuṣo'pi vā| trailokyamanṛtaṃ tena kṛtaṃ syānnātra saṃśayaḥ|| kruddhena vipramukto'yaṃ nirviśeṣa priyāpriye| prajāḥ saṃharate raudro lokatrayabhayāvahaḥ||

Verily he, that, whether a god or a human being, shall falsify my words, shall render the triune universe false. There is no doubt about this. If this terrific weapon, capable of affrighting the three spheres, be discharged alike at friends and foes, it will destroy creatures.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

अमोघो ोष सर्वेषां प्राणिनाममितप्रभः। कालदण्डो मया सृष्टः सर्वं मृत्युपुरस्कृतः।॥

amogho oṣa sarveṣāṃ prāṇināmamitaprabhaḥ| kāladaṇḍo mayā sṛṣṭaḥ sarvaṃ mṛtyupuraskṛtaḥ|||

This rod of Kāla, of immeasurable might and incapable of being resisted by creatures, was created by me as having the power of compassing th : death of all beings.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

तन्न खल्वेष ते सौम्य पात्यो रावणमूर्धनि। नह्यस्मिन्पतिते कश्चिन्मुहूर्तमपि जीवति॥

tanna khalveṣa te saumya pātyo rāvaṇamūrdhani| nahyasminpatite kaścinmuhūrtamapi jīvati||

Therefore, O mild one, you forsooth should not bring it down on Rāvana's head. If this alights on any one, he does not live for a moment.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

यदि ह्यस्मिन्निपतिते न म्रियेतैष राक्षसः। प्रियते वा दशग्रीवस्तदाप्युभयतोऽनृतम्॥

yadi hyasminnipatite na mriyetaiṣa rākṣasaḥ| priyate vā daśagrīvastadāpyubhayato'nṛtam||

Whether on this weapon alighting, the tennecked does not die, or if he does do either way falsehood is the consequence.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

तन्निवर्तय लङ्केशाद्दण्डमेतं समुद्यतम्। सत्यं च मां कुरुष्वाद्य लोकांस्त्वं यद्यवेक्षसे॥

tannivartaya laṅkeśāddaṇḍametaṃ samudyatam| satyaṃ ca māṃ kuruṣvādya lokāṃstvaṃ yadyavekṣase||

Therefore do you keep your uplifted weapon off Larkā's lord. If you have any care for these worlds do you establish my truth.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

एवमुक्तस्तु धर्मात्मा प्रत्युवाच यमस्तदा। एष व्यावर्तितो दण्डः प्रभविष्णुहि नो भवान्॥

evamuktastu dharmātmā pratyuvāca yamastadā| eṣa vyāvartito daṇḍaḥ prabhaviṣṇuhi no bhavān||

Thus addressed, Yama then answered, I restrain this rod. You are our lord.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

किं त्विदानी मया शक्यं कर्तुं रणगतेन हि। न मया यद्ययं शक्यो हन्तुं वरपुरस्कृतः॥

kiṃ tvidānī mayā śakyaṃ kartuṃ raṇagatena hi| na mayā yadyayaṃ śakyo hantuṃ varapuraskṛtaḥ||

But as I can not slay this one, who has obtained a boon, what then shall I do now in the field?

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

एष तस्मात्प्रणश्यामि दर्शनादस्य रक्षसः। इत्युक्त्वा सरथः साश्वस्तत्रैवान्तरधीयत॥

eṣa tasmātpraṇaśyāmi darśanādasya rakṣasaḥ| ityuktvā sarathaḥ sāśvastatraivāntaradhīyata||

Therefore shall I disappear from the sight of this Rākşasa.' Having said this, even there did he vanish with his car and horses.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

दशग्रीवस्तु तं जित्वा नाम विश्राव्य चात्मनः। आरुह्य पुष्पकं भूयो निष्क्रान्तो यमसादनात्॥

daśagrīvastu taṃ jitvā nāma viśrāvya cātmanaḥ| āruhya puṣpakaṃ bhūyo niṣkrānto yamasādanāt||

Having vanquished him and distinguished his name, Rāvaņa again ascended his Puşpaka and went out of the abode of Yama.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

स तु वैवस्वतो देवैः सह ब्रह्मपुरोगमैः। जगाम त्रिदिवं हृष्टो नारदश्च महामुनिः॥

sa tu vaivasvato devaiḥ saha brahmapurogamaiḥ| jagāma tridivaṃ hṛṣṭo nāradaśca mahāmuniḥ||

With a delighted heart Vaivasvata along with the deities headed by Brahmā as well as that mighty ascetic-Narada, went to the celestial regions.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)