All Chapters
Valmiki Ramayana — Sundara Kanda · Chapter 42

Sundara Kanda, Sarga 42

सुन्दरकाण्डः सर्गः 42

38 verses

ततः पक्षिनिनादेन वृक्षभङ्गस्वनेन च। बभूवुस्वाससम्भ्रान्ताः सर्वे लङ्कानिवासिनः॥

tataḥ pakṣininādena vṛkṣabhaṅgasvanena ca| babhūvusvāsasambhrāntāḥ sarve laṅkānivāsinaḥ||

Then on account of the cries of birds and the sounds of breaking trees, all the denizons of Lankā were seized with trepidation in consequence of fright.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

विद्वताश्च भयत्रस्ता विनेदुर्मुगपक्षिणः। रक्षसां च निमित्तानि क्रूराणि प्रतिपेदिरे॥

vidvatāśca bhayatrastā vinedurmugapakṣiṇaḥ| rakṣasāṃ ca nimittāni krūrāṇi pratipedire||

And agitated with fear, birds and beasts hurried (on all sides); and omens boding evil to the, Raksasas, began to appear (everywhere).

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

ततो गतायां निद्रायां राक्षस्यो विकृताननाः। तद् वनं ददृशुर्भग्नं तं च वीरं महाकपिम्॥

tato gatāyāṃ nidrāyāṃ rākṣasyo vikṛtānanāḥ| tad vanaṃ dadṛśurbhagnaṃ taṃ ca vīraṃ mahākapim||

And grim-visaged Rākṣasīs, awaking from their sleep, saw that wood devastated, and that heroic mighty monkey.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

स ता दृष्ट्वा महाबाहुर्महासत्त्वो महाबलः। चकार सुमहदूपं राक्षसीनां भयावहम्॥

sa tā dṛṣṭvā mahābāhurmahāsattvo mahābalaḥ| cakāra sumahadūpaṃ rākṣasīnāṃ bhayāvaham||

And observing them, that mighty-armed and powerful monkey endowed with immense strength, magnified his dimension, capable of striking terror into the Rākşasas.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

ततस्तु गिरिसंकाशमतिकायं महाबलम्। राक्षस्यो वानरं दृष्ट्वा पप्रच्छुर्जनकात्मजाम्॥

tatastu girisaṃkāśamatikāyaṃ mahābalam| rākṣasyo vānaraṃ dṛṣṭvā papracchurjanakātmajām||

Beholding that exceedingly strong monkey resembling a mountain, the Räkşasīs asked Janaka's daughter, saying.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

कोऽयं कस्य कुतो वायं किंनिमित्तमिहागतः। कथं त्वया सहानेन संवादः कृत इत्युत॥ आचक्ष्व नो विशालाक्षि मा भूत्ते सुभगे भयम्। संवादमसितापाङ्गि त्वया किं कृतवानयम्॥

ko'yaṃ kasya kuto vāyaṃ kiṃnimittamihāgataḥ| kathaṃ tvayā sahānena saṃvādaḥ kṛta ityuta|| ācakṣva no viśālākṣi mā bhūtte subhage bhayam| saṃvādamasitāpāṅgi tvayā kiṃ kṛtavānayam||

Who is this? And whence, and wherefore has he come here? And why did he carry on converse with you? Tell us this, you of expansive eyes. O lucky one, entertain no fear. And, O you having eyes with dark outer corners, what is the talk that this one has held with you?

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

अथाब्रवीत् तदा साध्वी सीता सर्वाङ्गशोभना। रक्षसां कामरूपाणां विज्ञाने का गतिर्मम॥

athābravīt tadā sādhvī sītā sarvāṅgaśobhanā| rakṣasāṃ kāmarūpāṇāṃ vijñāne kā gatirmama||

Thereat, the chaste Sītā, having all her parts perfect, answered, “What is my power to read Rākṣasas capable of wearing forms at will? ”

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

यूयमेवास्य जानीत योऽयं यद् वा करिष्यति। अहिरेव अहे: पादान्विजानाति न संशयः॥

yūyamevāsya jānīta yo'yaṃ yad vā kariṣyati| ahireva ahe: pādānvijānāti na saṃśayaḥ||

You know who he is and what he does. Serpents, without doubt, know the way of serpents.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

अहमप्यतिभीतास्मि नैव जानामि को ह्यहम्। वेद्मि राक्षसमेवैनं कामरूपिणमागतम्॥

ahamapyatibhītāsmi naiva jānāmi ko hyaham| vedmi rākṣasamevainaṃ kāmarūpiṇamāgatam||

And, furthermore, I am very much frightened, nor know I who that one is. I take him to be a Rākşasa, who has come here through his capacity to put on any shape.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

वैदेह्या वचनं श्रुत्वा राक्षस्यो विदूता दुतम्। स्थिताः काश्चिद्गताः काश्चिद् रावणाय निवेदितुम्॥

vaidehyā vacanaṃ śrutvā rākṣasyo vidūtā dutam| sthitāḥ kāścidgatāḥ kāścid rāvaṇāya niveditum||

Hearing Vaidehi's words, the Raksasis swiftly took to their heels. Some remained, and some departed to inform Rāvana of the matter.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

रावणस्य समीपे तु राक्षस्यो विकृताननाः। विरूपं वानरं भीमं रावणाय न्यवेदिषुः॥

rāvaṇasya samīpe tu rākṣasyo vikṛtānanāḥ| virūpaṃ vānaraṃ bhīmaṃ rāvaṇāya nyavediṣuḥ||

And before Rāvana, the Rākṣasīs of deformed visage informed him of the hideous and dreadful monkey.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

अशोकवनिकामध्ये राजन् भीमवपुः कपिः। सीतया कृतसंवादस्तिष्ठत्यमितविक्रमः॥

aśokavanikāmadhye rājan bhīmavapuḥ kapiḥ| sītayā kṛtasaṃvādastiṣṭhatyamitavikramaḥ||

O king, in the heart of the aśoka wood there is a monkey of a terrific body, who, possessed of immeasurable might, stay, after having carried on a conversation with Jānakī.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

न च तं जानकी सीता हरि हरिणलोचना। अस्माभिर्बहुधा पृष्टा निवेदयितुमिच्छति॥

na ca taṃ jānakī sītā hari hariṇalocanā| asmābhirbahudhā pṛṣṭā nivedayitumicchati||

Nor, albeit questioned by us many a time and oft, dose Janaka's daughter, Sītā, having the eyes of a deer, intend to tell us who the monkey is.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

वासवस्य भवेद् दूतो वैश्रवणस्य वा। प्रेषितो वापि रामेण सीतान्वेषणकाझ्या॥

vāsavasya bhaved dūto vaiśravaṇasya vā| preṣito vāpi rāmeṇa sītānveṣaṇakājhyā||

He may be the emissary of Vāsava, or of Vaiśravaņa; or he may have been sent by Rāma himself from eagerness to get at the whereabouts of Sita.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

तेनैवाद्भुतरूपेण यत्तत्तव मनोहरम्। नानामृगगणाकीर्णं प्रमृष्टं प्रमदावनम्॥ न तत्र कश्चिदुद्देशो यस्तेन न विनाशितः। यत्र सा जानकी देवी स तेन न विनाशितः॥

tenaivādbhutarūpeṇa yattattava manoharam| nānāmṛgagaṇākīrṇaṃ pramṛṣṭaṃ pramadāvanam|| na tatra kaściduddeśo yastena na vināśitaḥ| yatra sā jānakī devī sa tena na vināśitaḥ||

And he it is that, wearing a wonderful form, has destroyed your charming arbour of the interior, filled with beasts of various kinds-And quarter there is none which has not been destroyer by him; and only that place where the exalted Jänakī is, remain uninjured by him.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

जानकीरक्षणार्थं वा श्रमाद् वा नोपलक्ष्यते। अथवा कः श्रमस्तस्य सैव तेनाभिरक्षिता॥

jānakīrakṣaṇārthaṃ vā śramād vā nopalakṣyate| athavā kaḥ śramastasya saiva tenābhirakṣitā||

Whether for preserving Jānakī, or from fatigue—it dose not appear. But what is his fatigue? She it is that has been preserved by him.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

चारुपल्लवपत्राढ्यं यं सीता स्वयमास्थिता। प्रवृद्धः शिंशपावृक्षः स च तेनाभिरक्षितः॥

cārupallavapatrāḍhyaṃ yaṃ sītā svayamāsthitā| pravṛddhaḥ śiṃśapāvṛkṣaḥ sa ca tenābhirakṣitaḥ||

And that overgrown Sinsapă tree, affluent with elegant foliage, under which Sītā herself has (always rested), has been spared by him.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

तस्योग्ररूपस्योग्रं त्वं दण्डमाज्ञातुमर्हसि। सीता सम्भाषिता येन वनं तेन विनाशितम्॥ मनः परिगृहीतां तां तव रक्षोगणेश्वर। कः सीतामभिभाषेत यो न स्यात् त्यक्तजीवितः॥

tasyograrūpasyograṃ tvaṃ daṇḍamājñātumarhasi| sītā sambhāṣitā yena vanaṃ tena vināśitam|| manaḥ parigṛhītāṃ tāṃ tava rakṣogaṇeśvara| kaḥ sītāmabhibhāṣeta yo na syāt tyaktajīvitaḥ||

It behove you to order sharp chastisement to be inflicted on that one of a fierce form, who, having carried on converse with Sītā, has laid your wood waste. Who, O Sovereign of the Rākşasas, that has not his life served from him, converse with Sītā, who has captivated your heart?"

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

राक्षसीनां वचः श्रुत्वा रावणो राक्षसेश्वरः। चिताग्निरिव जज्वाल कोपसंवर्तितेक्षणः॥

rākṣasīnāṃ vacaḥ śrutvā rāvaṇo rākṣaseśvaraḥ| citāgniriva jajvāla kopasaṃvartitekṣaṇaḥ||

Hearing the speeches of the Rākṣasīs, Rāvaņa, lord of Raksasas, with his eyes rolling in rage, flamed up like the fire of a funeral pyre.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

तस्य क्रुद्धस्य नेत्राभ्यां प्रापतन्नश्रुबिन्दवः। दीप्ताभ्यामिव दीपाभ्यां सार्चिषः स्नेहबिन्दवः॥

tasya kruddhasya netrābhyāṃ prāpatannaśrubindavaḥ| dīptābhyāmiva dīpābhyāṃ sārciṣaḥ snehabindavaḥ||

As fall drops of lighted oil from a flaming lamp, fell drops of tears from the eyes of the enraged Ravana.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

आत्मनः सदृशान् वीरान् किंकरानाम राक्षसान्। व्यादिदेश महातेजा निग्रहार्थं हनुमतः॥

ātmanaḥ sadṛśān vīrān kiṃkarānāma rākṣasān| vyādideśa mahātejā nigrahārthaṃ hanumataḥ||

And that highly energetic one ordered his heroic servants, resembling himself, to punish Hanuman.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

तेषामशीतिसाहस्रं किंकराणां तरस्विनाम्। निर्ययुर्भवनात्तस्मात्कूटमुद्गरपाणयः॥

teṣāmaśītisāhasraṃ kiṃkarāṇāṃ tarasvinām| niryayurbhavanāttasmātkūṭamudgarapāṇayaḥ||

And from that mansion speedily issued eighty thousand of those retainers, carrying in their hands maces and mallets. (Kūța-hammer. The commentator, however, says that it means a weapon resembling a hammer.)

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

महोदरा महादंष्ट्रा घोररूपा महाबलाः। युद्धाभिमनसः सर्वे हनूमद्ग्रहणोन्मुखाः॥

mahodarā mahādaṃṣṭrā ghorarūpā mahābalāḥ| yuddhābhimanasaḥ sarve hanūmadgrahaṇonmukhāḥ||

Having huge bellies, and large teeth, of dreadful form, and possessed of unwieldy strength, all eager to engage in the conflict and take Hanuman.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

ते कपि तं समासाद्य तोरणस्थमवस्थितम्। अभिपेतुर्महावेगाः पतङ्गा इव पावकम्॥

te kapi taṃ samāsādya toraṇasthamavasthitam| abhipeturmahāvegāḥ pataṅgā iva pāvakam||

Having come near that monkey staying at the main entrance, those swelling spirits rushed on, even as insects rush into a flame.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

ते गदाभिर्विचित्राभिः परिषैः काञ्चनाङ्गदैः। आजग्मुर्वानरश्रेष्ठं शरैरादित्यसंनिभैः॥

te gadābhirvicitrābhiḥ pariṣaiḥ kāñcanāṅgadaiḥ| ājagmurvānaraśreṣṭhaṃ śarairādityasaṃnibhaiḥ||

And equipped with variegated maces, and bludgeons, and golden Angadas, (A bracelet worn on the upper arm) and arrows resembling the Sun, they approached that foremost of monkeys.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

मुद्गरैः पट्टिशैः शूलैः प्रासतोमरपाणयः। परिवार्य हनूमन्तं सहसा तस्थुरग्रतः॥

mudgaraiḥ paṭṭiśaiḥ śūlaiḥ prāsatomarapāṇayaḥ| parivārya hanūmantaṃ sahasā tasthuragrataḥ||

And accoutred in maces, axes, and javelins, and bearing bearded darts and lances in their hands, they suddenly surrounded Hanuman and remained before him.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

हनूमानपि तेजस्वी श्रीमान् पर्वतसंनिभः। क्षितावाविद्ध्य लालं ननाद च महाध्वनिम्॥

hanūmānapi tejasvī śrīmān parvatasaṃnibhaḥ| kṣitāvāviddhya lālaṃ nanāda ca mahādhvanim||

And the graceful and energetic Hanumān also, resembling a hill, flourishing his tail over the ground, sent up tremendous roars.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

स भूत्वा तु महाकायो हनूमान् मारुतात्मजः। पुच्छमास्फोटयामास लङ्कां शब्देन पूरयन्॥

sa bhūtvā tu mahākāyo hanūmān mārutātmajaḥ| pucchamāsphoṭayāmāsa laṅkāṃ śabdena pūrayan||

And attaining mighty proportions, Hanumān, son to the Wind-god, brandished his tail, filling Lankā with sounds.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

तस्यास्फोटितशब्देन महता चानुनादिना। पेतुर्विहङ्गा गगनादुच्चैश्चेदमघोषयत्॥

tasyāsphoṭitaśabdena mahatā cānunādinā| peturvihaṅgā gaganāduccaiścedamaghoṣayat||

At the sounds of his flourishing, as well as with those resounding ones set up by himself, birds began to drop down from the sky.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

जयत्यतिबलो रामो लक्ष्मणश्च महाबलः। राजा जयति सुग्रीवो राघवेणाभिपालितः॥ दासोऽहं कोसलेन्द्रस्य रामस्याक्लिष्टकर्मणः। हनूमाञ्शत्रुसैन्यानां निहन्ता मारुतात्मजः॥ न रावणसहस्रं मे युद्धे प्रतिबलं भवेत्। शिलाभिश्च प्रहरतः पादपैश्च सहस्रशः॥ अर्दयित्वा पुरीं लङ्कामभिवाद्य च मैथिलीम्। समृद्धार्थो गमिष्यामि मिषतां सर्वरक्षसाम्॥

jayatyatibalo rāmo lakṣmaṇaśca mahābalaḥ| rājā jayati sugrīvo rāghaveṇābhipālitaḥ|| dāso'haṃ kosalendrasya rāmasyākliṣṭakarmaṇaḥ| hanūmāñśatrusainyānāṃ nihantā mārutātmajaḥ|| na rāvaṇasahasraṃ me yuddhe pratibalaṃ bhavet| śilābhiśca praharataḥ pādapaiśca sahasraśaḥ|| ardayitvā purīṃ laṅkāmabhivādya ca maithilīm| samṛddhārtho gamiṣyāmi miṣatāṃ sarvarakṣasām||

He loudly proclaimed, “Victory to the exceedingly strong Rāma and to the mighty Lakşmaņa! And victory to king Sugrīva, protected of Rāghava! I am the servant of the Sovereign of Kosala, Rāma of untiring deeds, (I am) Hanuman, the destroyer of hostile hosts, offspring of the Wind-god. And a thousand Rāvana's cannot cope with me in conflict, when I shall hurl crags and trees by thousands. In the very presence of all the Rākşasa, shall I, having desolated the city of Lankā and paid my reverence to Maithli, go away, my end being compassed."

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

तस्य संनादशब्देन ते तेऽभवन् भयशङ्किताः। ददृशुश्च हनूमन्तं संध्यामेघमिवोन्नतम्॥

tasya saṃnādaśabdena te te'bhavan bhayaśaṅkitāḥ| dadṛśuśca hanūmantaṃ saṃdhyāmeghamivonnatam||

They were struck with affright at his roars; and they beheld Hanumān elevated as an evening cloud.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

स्वामिसंदेशनिःशङ्कास्ततस्ते राक्षसाः कपिम्। चित्रैः प्रहरणैर्भीमैरभिपेतुस्ततस्ततः॥

svāmisaṃdeśaniḥśaṅkāstataste rākṣasāḥ kapim| citraiḥ praharaṇairbhīmairabhipetustatastataḥ||

And now knowing for certain that the monkey had been despatched by his master, the Rākṣasas commenced assailing him with various kinds of dire arms.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

स तैः परिवृतः शूरैः सर्वतः स महाबलः। आससादायसं भीमं परिघं तोरणाश्रितम्॥

sa taiḥ parivṛtaḥ śūraiḥ sarvataḥ sa mahābalaḥ| āsasādāyasaṃ bhīmaṃ parighaṃ toraṇāśritam||

Environed on all sides by those heroes, that exceedingly powerful one, staying by the main entrance, look up a terrific bolt.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

स तं परिघमादाय जघान रजनीचरान्। सपन्नगमिवादाय स्फुरन्तं विनतासुतः॥

sa taṃ parighamādāya jaghāna rajanīcarān| sapannagamivādāya sphurantaṃ vinatāsutaḥ||

And taking that bolt, like Vinatā's offspring handing a darting serpent, he slew those rangers of the night.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

विचचाराम्बरे वीरः परिगृह्य च मारुतिः। सूदयामास वज्रेण दैत्यानिव सहस्रदृक् ॥

vicacārāmbare vīraḥ parigṛhya ca mārutiḥ| sūdayāmāsa vajreṇa daityāniva sahasradṛk ||

And grasping (the bolt), the Wind-god' son began to range the welkin and destroy (the Rākşasas) like the thousand-eyed (deity) slaughtering Daityas with his thunder-bold.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

स हत्वा राक्षसान् वीरः किंकरान् मारुतात्मजः। युद्धाकाङ्क्षी महावीरस्तोरणं समवस्थितः।॥

sa hatvā rākṣasān vīraḥ kiṃkarān mārutātmajaḥ| yuddhākāṅkṣī mahāvīrastoraṇaṃ samavasthitaḥ|||

And having slain those Rākṣasas, who where the retainers of Rāvaņa, the heroic offspring of the Wind-god-foremost of heroes-desirous of fight, stood at the gate.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

ततस्तस्माद्भयान्मुक्ताः कतिचित्तत्र राक्षसाः। निहतान्किंकरान्सर्वान्रावणाय न्यवेदयन्।॥

tatastasmādbhayānmuktāḥ katicittatra rākṣasāḥ| nihatānkiṃkarānsarvānrāvaṇāya nyavedayan|||

Then certain Räkşasas, getting off from the field in fear, informed Rāvana of the destruction of all his servants.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

स राक्षसानां निहतं महाबलं निशम्य राजा परिवृत्तलोचनः। समादिदेशाप्रतिमं पराक्रमे प्रहस्तपुत्रं समरे सुदुर्जयम्॥

sa rākṣasānāṃ nihataṃ mahābalaṃ niśamya rājā parivṛttalocanaḥ| samādideśāpratimaṃ parākrame prahastaputraṃ samare sudurjayam||

Hearing that a mighty host of the Rākṣasas had been slain, the king, with his eyes whirling in ire, ordered Prahasta's son of incomparable prowess, and invincible in battle.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)