All Chapters
Valmiki Ramayana — Ayodhya Kanda · Chapter 29

Ayodhya Kanda, Sarga 29

अयोध्याकाण्डः सर्गः 29

23 verses

एतत् तु वचनं श्रुत्वा सीता रामस्य दुःखिता। प्रसक्ताश्रुमुखी मन्दमिदं वचनमब्रवीत्॥

etat tu vacanaṃ śrutvā sītā rāmasya duḥkhitā| prasaktāśrumukhī mandamidaṃ vacanamabravīt||

Hearing these words of Rāma, Sītā greatly sorry, with tears in her eyes, spoke gently to him the following words.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

ये त्वया कीर्तिता दोषा वने वस्तव्यतां प्रति। गुणानित्येव तान् विद्धि तव स्नेहपुरस्कृता॥

ye tvayā kīrtitā doṣā vane vastavyatāṃ prati| guṇānityeva tān viddhi tava snehapuraskṛtā||

The evils, thus enumerated by you of living in the forest, do you know, appear as so many good qualities to me, who have been made forward by your affection.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

मृगाः सिंहा गजाश्चैव शार्दूलाः शरभास्तथा। चमराः सृमराश्चैव ये चान्ये वनचारिणः॥ अदृष्टपूर्वरूपत्वात् सर्वे ते तव राघव। रूपं दृष्ट्वाऽपसर्पेयुस्तव सर्वे हि बिभ्यति॥

mṛgāḥ siṃhā gajāścaiva śārdūlāḥ śarabhāstathā| camarāḥ sṛmarāścaiva ye cānye vanacāriṇaḥ|| adṛṣṭapūrvarūpatvāt sarve te tava rāghava| rūpaṃ dṛṣṭvā'pasarpeyustava sarve hi bibhyati||

Deer, lions, elephants, tigers, sarabhas, camaras, srmaras, and other animals which have not seen you before, seeing you, O Rāghava, will stand off, for they all fear you. 1. A fabulous animal supposed to have eight legs and to inhabit particularly the snowy mountains. 2. A kind of deer, or rather the Bos Gruriniens erroneously classed by the Hindu writers amongst the deer. 3. A young deer.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

त्वया च सह गन्तव्यं मया गुरुजनाज्ञया। त्वद्वियोगेन मे राम त्यक्तव्यमिह जीवितुम्॥

tvayā ca saha gantavyaṃ mayā gurujanājñayā| tvadviyogena me rāma tyaktavyamiha jīvitum||

I shall follow you, taking the permission of the respected ones, without you, O, Rāma, I will renounce my life.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

नहि मां त्वत्समीपस्थामपि शक्रोऽपि राघव। सुराणामीश्वरः शक्तः प्रधर्षयितुमोजसा॥

nahi māṃ tvatsamīpasthāmapi śakro'pi rāghava| surāṇāmīśvaraḥ śaktaḥ pradharṣayitumojasā||

If I live by you, O Rāghava, Sakra, the lord of celestials, shall not be able with his mighty power to defeat me.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

पतिहीना तु या नारी न सा शक्ष्यति जीवितुम्। काममेवंविधं राम त्वया मम निदर्शितम्॥

patihīnā tu yā nārī na sā śakṣyati jīvitum| kāmamevaṃvidhaṃ rāma tvayā mama nidarśitam||

'A woman, without her husband, cannot live' this truth has been pointed out by you. O Rāma, to me.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

अथापि च महाप्राज्ञ ब्राह्मणानां मया श्रुतम्। पुरा पितृगृहे सत्यं वस्तव्यं किल मे वने॥

athāpi ca mahāprājña brāhmaṇānāṃ mayā śrutam| purā pitṛgṛhe satyaṃ vastavyaṃ kila me vane||

Besides, I heard before, O you of great intelligence, in my paternal house from the Brāhmaṇas that I should live in the forest.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

लक्षणिभ्यो द्विजातिभ्यः श्रुत्वाहं वचनं गृहे। वनवासकृतोत्साहा नित्यमेव महाबल॥

lakṣaṇibhyo dvijātibhyaḥ śrutvāhaṃ vacanaṃ gṛhe| vanavāsakṛtotsāhā nityameva mahābala||

I have heard this from the Brāhmaṇas versed in palmistry, and I have all along been anxious.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

आदेशो वनवासस्य प्राप्तव्यः स मया किल। सा त्वया सह भर्ताहं यास्यामि प्रिय नान्यथा॥

ādeśo vanavāsasya prāptavyaḥ sa mayā kila| sā tvayā saha bhartāhaṃ yāsyāmi priya nānyathā||

O mighty hero, to go to the forest; I shall therefore obtain permission and go, O dearly beloved to the forest with you; nothing can make it otherwise.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

कृतादेशा भविष्यामि गमिष्यामि त्वया सह। कालश्चायं समुत्पन्नः सत्यवाग्भवतु द्विजः॥

kṛtādeśā bhaviṣyāmi gamiṣyāmi tvayā saha| kālaścāyaṃ samutpannaḥ satyavāgbhavatu dvijaḥ||

I shall secure permission and follow you; the time has arrived; may the Brāhmaṇas be of truthful words.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

वनवासे हि जानामि दुःखानि बहुधा किल। प्राप्यन्ते नियतं वीर पुरुषैरकृतात्मभिः॥

vanavāse hi jānāmi duḥkhāni bahudhā kila| prāpyante niyataṃ vīra puruṣairakṛtātmabhiḥ||

I know, O great hero, that there are many evils incident to living in the forest; but they generally befall those men who have not their senses subdued.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

कन्यया च पितुर्गेहे वनवासः श्रुतो मया। भिक्षिण्याः शमवृत्ताया मम मातुरिहाग्रतः॥

kanyayā ca piturgehe vanavāsaḥ śruto mayā| bhikṣiṇyāḥ śamavṛttāyā mama māturihāgrataḥ||

I heard, when I was a girl, that an ascetic woman of well-disciplined character, came to my mother and apprised her of my future abode in the forest.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

प्रसादितश्च वै पूर्वं त्वं में बहुतिथं प्रभो। गमनं वनवासस्य कासितं हि सह त्वया॥

prasāditaśca vai pūrvaṃ tvaṃ meṃ bahutithaṃ prabho| gamanaṃ vanavāsasya kāsitaṃ hi saha tvayā||

I had requested you, O my lord, many times before in this house to take me to the forest with you for enjoyment, and you ware pleased to agree.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

कृतक्षणाहं भद्रं ते गमनं प्रति राघव। वनवासस्य शूरस्य मम चर्या हि रोचते॥

kṛtakṣaṇāhaṃ bhadraṃ te gamanaṃ prati rāghava| vanavāsasya śūrasya mama caryā hi rocate||

For your welfare, O Raghava, having received your permission to follow you, I like to serve you, O great hero, while living in the forest.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

शुद्धात्मन् प्रेमभावाद्धि भविष्यामि विकल्मषा। भर्तारमनुगच्छन्ती भर्ता हि परदैवतम्॥

śuddhātman premabhāvāddhi bhaviṣyāmi vikalmaṣā| bhartāramanugacchantī bhartā hi paradaivatam||

O you, pure-hearted one, surely shall I become sinless if I follow my husband, out of affection; for my husband is my Divinity.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

प्रेत्यभावे हि कल्याण: संगमो मे सदा त्वया। श्रुतिर्हि श्रूयते पुण्या ब्राह्मणानां यशस्विनाम्॥

pretyabhāve hi kalyāṇa: saṃgamo me sadā tvayā| śrutirhi śrūyate puṇyā brāhmaṇānāṃ yaśasvinām||

I have heard this pious report from the Brāhmaṇas of great fame that even in after life your company is greatly beneficial to me.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

इहलोके च पितृभिर्या स्त्री यस्य महाबल। अद्भिर्दत्ता स्वधर्मेण प्रेत्यभावेऽपि तस्य सा॥

ihaloke ca pitṛbhiryā strī yasya mahābala| adbhirdattā svadharmeṇa pretyabhāve'pi tasya sā||

She, who has been given away as wife by her father to one, with due rites of gift peculiar to each class, touching holy water, shall be his, even in her after life.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

एवमस्मात् स्वकां नारी सुवृत्तां हि पतिव्रताम्। नाभिरोचयसे नेतुं त्वं मां केनेह हेतुना॥

evamasmāt svakāṃ nārī suvṛttāṃ hi pativratām| nābhirocayase netuṃ tvaṃ māṃ keneha hetunā||

For what reason then did you not wish to take your wife with you who is of good character and devoted to her husband? Do you take me.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

भक्तां पतिव्रतां दीनां मां समां सुखदुःखयोः। नेतुमर्हसि काकुत्स्थ समानसुखदुःखिनीम्॥

bhaktāṃ pativratāṃ dīnāṃ māṃ samāṃ sukhaduḥkhayoḥ| netumarhasi kākutstha samānasukhaduḥkhinīm||

O Kākutstha, who am poor in spirit, devoted to my husband, ever given to your service, and participating equally in your joy and sorrow.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

यदि मां दुःखितामेवं वनं नेतुं न चेच्छसि। विषमग्नि जलं वाहमास्थास्ये मृत्युकारणात्॥

yadi māṃ duḥkhitāmevaṃ vanaṃ netuṃ na cecchasi| viṣamagni jalaṃ vāhamāsthāsye mṛtyukāraṇāt||

If you do not purpose to take me with you, surely will I do away with my life by drinking poison, entering into fire, or drowning myself in water.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

एवं बहुविधं तं सा याचते गमनं प्रति। नानुमेने महाबाहुस्तां नेतुं विजनं वनम्॥

evaṃ bahuvidhaṃ taṃ sā yācate gamanaṃ prati| nānumene mahābāhustāṃ netuṃ vijanaṃ vanam||

She begged Rāma in these and various other means to take her with him, but that mighty hero did not consent to lead her into the lonely forest.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

एवमुक्ता तु सा चिन्तां मैथिली समुपागता। स्नापयन्तीव गामुष्णैरश्रुभिर्नयनच्युतैः॥

evamuktā tu sā cintāṃ maithilī samupāgatā| snāpayantīva gāmuṣṇairaśrubhirnayanacyutaiḥ||

Being accosted thus, Maithili was wrapt up in thought and bathed her breast with tears trickling down from her eyes.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

चिन्तयन्ती तदा तां तु निवर्तयितुमात्मवान्। क्रोधाविष्टां तु वैदेही काकुत्स्थो बहुसान्त्वयत्॥

cintayantī tadā tāṃ tu nivartayitumātmavān| krodhāviṣṭāṃ tu vaidehī kākutstho bahusāntvayat||

And Kākutstha having control over his ownself, with a view to dissuade her who was angry and engrossed in anxious thoughts, began to console her in divers way.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)