All Chapters
Valmiki Ramayana — Kishkindha Kanda · Chapter 6

Kishkindha Kanda, Sarga 6

किष्किन्धाकाण्डः सर्गः 6

21 verses

पुनरेवाब्रवीत् प्रीतो राघवं रघुनन्दनम्। अयमाख्याति ते राम सचिवो मन्त्रिसत्तमः॥ हनुमान् यनिमित्तं त्वं निर्जनं वनमागतः।

punarevābravīt prīto rāghavaṃ raghunandanam| ayamākhyāti te rāma sacivo mantrisattamaḥ|| hanumān yanimittaṃ tvaṃ nirjanaṃ vanamāgataḥ|

Sugrīva well pleased again addressed Rāghava, the son of Raghu, saying, O Rāma, this servant of thine, foremost of my counsellors, Hanumān, has related (to me), the reason of your arrival in this lone forest.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

लक्ष्मेण सह भ्रात्रा वसतश्च वने तव॥ रक्षसापहृता भार्या मैथिली जनकात्मजा। त्वया वियुक्ता रुदती लक्ष्मणेन च धीमता॥ अन्तरं प्रेप्सुना तेन हत्वा गृधं जटायुषम्। भार्यावयोगजं दुःखं प्रापितस्तेन रक्षसा॥

lakṣmeṇa saha bhrātrā vasataśca vane tava|| rakṣasāpahṛtā bhāryā maithilī janakātmajā| tvayā viyuktā rudatī lakṣmaṇena ca dhīmatā|| antaraṃ prepsunā tena hatvā gṛdhaṃ jaṭāyuṣam| bhāryāvayogajaṃ duḥkhaṃ prāpitastena rakṣasā||

Your wife, Maithili, daughter to Janaka, separated from you as well as the intelligent Laksmana, and weeping (in consequence) was carried off by a Rākṣa. Seeing for opportunities of doing mischief that Rākşa, having slain Jațáyu, has caused to you the grief that comes of separation from one's wife.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

भार्यावियोगजं दुःखं नचिरात् त्वं विमोक्ष्यसे। अहं तामानयिष्यामि नष्टां वेदश्रुतीमिव ॥

bhāryāviyogajaṃ duḥkhaṃ nacirāt tvaṃ vimokṣyase| ahaṃ tāmānayiṣyāmi naṣṭāṃ vedaśrutīmiva ||

But you with soon be relieved from the sorrow that comes of separation from one's wife. Her will I bring like to the ravished Devasruti.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

रसातले वा वर्तन्ती वर्तन्ती वा नभस्तले। अहमानीय दास्यामि तव भार्यामरिंदम॥

rasātale vā vartantī vartantī vā nabhastale| ahamānīya dāsyāmi tava bhāryāmariṃdama||

O repressor of foes, whether she be in the nether regions or under the sky, I will, bringing your wife, make her over to you.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

इदं तथ्यं मम वचस्त्वमवेहि च राघव। न शक्या सा जरयितुमपि सेन्द्रैः सुरासुरैः॥ तव भार्या महाबाहो भक्ष्यं विषकृतं यथा। त्यज शोकं महाबाहो तां कान्तामानयामि ते ॥

idaṃ tathyaṃ mama vacastvamavehi ca rāghava| na śakyā sā jarayitumapi sendraiḥ surāsuraiḥ|| tava bhāryā mahābāho bhakṣyaṃ viṣakṛtaṃ yathā| tyaja śokaṃ mahābāho tāṃ kāntāmānayāmi te ||

O Rāghava, know my words to be true. O mighty-armed one, like to poison, your wife is incapable of being digested even by the gods and Asuras with Indra (at their head). O mightyarmed one, leave off sorrow, I will bring back your beloved.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

अनुमानात् तु जानामि मैथिली सा न संशयः। ह्रियमाणा मया दृष्टा रक्षसा रौद्रकर्मणा॥ क्रोशन्ती रामरामेति लक्ष्मणेति च विस्वरम्। स्फुरन्ती रावणस्याङ्के पन्नगेन्द्रवधूर्यथा॥

anumānāt tu jānāmi maithilī sā na saṃśayaḥ| hriyamāṇā mayā dṛṣṭā rakṣasā raudrakarmaṇā|| krośantī rāmarāmeti lakṣmaṇeti ca visvaram| sphurantī rāvaṇasyāṅke pannagendravadhūryathā||

From guess I find that it was doubtless Mithilā's daughter whom I saw when she was being carried away by that Räksa of terrific deeds. She was crying, Rama, Laksmana, Laks maņa,' and in the lap of Răvaņa she looked like the wife of the Snake-chief.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

आत्मना पञ्चमं मां हि दृष्ट्वा शैलतले स्थितम्। उत्तरीयं तया त्यक्तं शुभान्याभरणानि च ॥

ātmanā pañcamaṃ māṃ hi dṛṣṭvā śailatale sthitam| uttarīyaṃ tayā tyaktaṃ śubhānyābharaṇāni ca ||

Seeing me along with my four counsellors stationed at the hill, she dropped down her scarf and her ornaments.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

तान्यस्माभिर्गृहीतानि निहितानि च राघव। आनयिष्याम्यहं तानि प्रत्यभिज्ञातुमर्हसि॥

tānyasmābhirgṛhītāni nihitāni ca rāghava| ānayiṣyāmyahaṃ tāni pratyabhijñātumarhasi||

All these, O Rāghava, I have taken and kept (with me). I will bring them. It behoveth you to recognise them.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

तमब्रवीत् ततो रामः सुग्रीवं प्रियवादिनम्। आनयस्व सखे शीघ्रं किमर्थं प्रविलम्बसे॥

tamabravīt tato rāmaḥ sugrīvaṃ priyavādinam| ānayasva sakhe śīghraṃ kimarthaṃ pravilambase||

There upon Rāma spoke to the sweetspeeched Sugrīva, 'Bring (them), at once, my friend. Why did you tarry?'

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

एवमुक्तस्तु सुग्रीवः शैलस्य गहनां गुहाम्। प्रविवेश ततः शीघ्रं राघवप्रियकाम्यया॥ उत्तरीयं गृहीत्वा तु स तान्याभरणानि च। इदं पश्यति रामाय दर्शयामास वानरः॥

evamuktastu sugrīvaḥ śailasya gahanāṃ guhām| praviveśa tataḥ śīghraṃ rāghavapriyakāmyayā|| uttarīyaṃ gṛhītvā tu sa tānyābharaṇāni ca| idaṃ paśyati rāmāya darśayāmāsa vānaraḥ||

Having been thus addressed, Sugrīva swiftly entered a deep cavern in the mountain, with the view of doing what was dear to Rāghava. Then taking the scarf as well as the ornaments. Look at this, (Saying this) the monkey held them before Rāma.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

ततो गृहीत्वा वासस्तु शुभान्याभरणानि च। अभवद् वाष्पसंरुद्धो नीहारेणेव चन्द्रमाः॥

tato gṛhītvā vāsastu śubhānyābharaṇāni ca| abhavad vāṣpasaṃruddho nīhāreṇeva candramāḥ||

Taking the sheet and the ornaments, (Rama) had his ayes filled with tears, like the moon covered by the dew.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

सीतास्नेहप्रवृत्तेन स तु वाष्पेण दूषितः। हा प्रियेति रुदन्धैर्यमुत्सृज्य न्यपतत् क्षितौ ॥

sītāsnehapravṛttena sa tu vāṣpeṇa dūṣitaḥ| hā priyeti rudandhairyamutsṛjya nyapatat kṣitau ||

From affection for Sītā, (Rāma,) his eyes filled with tears, deprived of patience, fell down to the ground.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

हृदि कृत्वा स बहुशस्तमलंकारमुत्तमम्। निशश्वास भृशं सर्पो बिलस्थ इव रोषितः॥

hṛdi kṛtvā sa bahuśastamalaṃkāramuttamam| niśaśvāsa bhṛśaṃ sarpo bilastha iva roṣitaḥ||

And placing the elegant ornaments on his bosom, he sighed again and again, like an enraged serpent in a hole.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

अविच्छिन्नाश्रुवेगस्तु सौमित्रिं प्रेक्ष्य पार्श्वतः। परिदेवयितुं दीनं रामः समुपचक्रमे॥

avicchinnāśruvegastu saumitriṃ prekṣya pārśvataḥ| paridevayituṃ dīnaṃ rāmaḥ samupacakrame||

Seeing Sumitrā's son at his side, Rāma shedding ceaseless tears, began to lament piteously,

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

पश्य लक्ष्मण वैदेह्या संत्यक्तं ह्रियमाणया। उत्तरीयमिदं भूमौ शरीराद् भूषणानि च॥

paśya lakṣmaṇa vaidehyā saṃtyaktaṃ hriyamāṇayā| uttarīyamidaṃ bhūmau śarīrād bhūṣaṇāni ca||

O Lakşmaņa, behold this scarf and these ornaments which Vaidehī, while being carried away, let fall from her person to the earth.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

शाद्वलिन्यां ध्रुवं भूम्यां सीतया ह्रियमाणया। उत्सृष्टं भूषणमिदं तथा रूपं हि दृश्यते॥

śādvalinyāṃ dhruvaṃ bhūmyāṃ sītayā hriyamāṇayā| utsṛṣṭaṃ bhūṣaṇamidaṃ tathā rūpaṃ hi dṛśyate||

Surely Sītā, while being ravished, let these fall on a sward, for these remain as before.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

एवमुक्तस्तु रामेण लक्ष्मणो वाक्यमब्रवीत्। नाहं जानामि केयूरे नाहं जानामि कुण्डले॥

evamuktastu rāmeṇa lakṣmaṇo vākyamabravīt| nāhaṃ jānāmi keyūre nāhaṃ jānāmi kuṇḍale||

Thus accosted, Laksmana spoke, saying, I do not know her bracelets; I do not know her earrings. But I know full well her bangles on account of my always bowing down to her feet.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

नूपुरे त्वभिजानामि नित्यं पादाभिवन्दनात्। ततस्तु राघवो वाक्यं सुग्रीवमिदमब्रवीत्॥ ब्रूहि सुग्रीव कं देशं ह्रियन्ती लक्षिता त्वया। रक्षसा रौद्ररूपेण मम प्राणप्रिया हृता॥

nūpure tvabhijānāmi nityaṃ pādābhivandanāt| tatastu rāghavo vākyaṃ sugrīvamidamabravīt|| brūhi sugrīva kaṃ deśaṃ hriyantī lakṣitā tvayā| rakṣasā raudrarūpeṇa mama prāṇapriyā hṛtā||

Thereupon Rāghava said these words to Sugriva, Tell me, O Sugriva, at what place didst you see Sītā, while she, dear to me as life, was taken away by the fierce-looking Raksasas?

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

क्व वा वसति तद् रक्षो महद् व्यसनदं मम। यनिमित्तमहं सर्वान् नाशयिष्यामि राक्षसान्॥

kva vā vasati tad rakṣo mahad vyasanadaṃ mama| yanimittamahaṃ sarvān nāśayiṣyāmi rākṣasān||

Where does that Rākṣa, who has brought on this high peril, and for whom I will slay all the Rākşasas, live?

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

हरता मैथिली येन मां च रोषयता ध्रुवम्। आत्मनो जीवितान्ताय मृत्युद्वारमपावृतम्॥

haratā maithilī yena māṃ ca roṣayatā dhruvam| ātmano jīvitāntāya mṛtyudvāramapāvṛtam||

He, that has carried off Mithila's daughter, and roused my wrath, has certainly for his own end, opened the door of death.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

मम दयिततमा हृता वनाद् रजनिचरेण विमथ्य येन सा। कथय मम रिपुं तमद्य वै प्लवगपते यमसंनिधिं नयामि॥

mama dayitatamā hṛtā vanād rajanicareṇa vimathya yena sā| kathaya mama ripuṃ tamadya vai plavagapate yamasaṃnidhiṃ nayāmi||

Tell me all about that ranger of the night, that deceitfully has carried away my dearest wife from the forest. My foe, O lord of monkey will I to-day send to the neighbourhood of Yāma.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)