All Chapters
Valmiki Ramayana — Aranya Kanda · Chapter 67

Aranya Kanda, Sarga 67

अरण्यकाण्डः सर्गः 67

24 verses

पूर्वजोऽप्युक्तमात्रस्तु लक्ष्मणेन सुभाषितम्। सारग्राही महासारं प्रतिजग्राह राघवः॥

pūrvajo'pyuktamātrastu lakṣmaṇena subhāṣitam| sāragrāhī mahāsāraṃ pratijagrāha rāghavaḥ||

After Laksmana had spoken these highly sound and pleasant words, Rāma, ever taking to what is sound, accepted them.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

स निगृह्य महाबाहुः प्रवृद्धं रोषमात्मनः। अवष्टभ्य धनुश्चित्रं रामो लक्ष्मणमब्रवीत्॥

sa nigṛhya mahābāhuḥ pravṛddhaṃ roṣamātmanaḥ| avaṣṭabhya dhanuścitraṃ rāmo lakṣmaṇamabravīt||

Thereupon that one, of mighty arms, slaking his flaming ire and reclining himself upon his beautiful bow, addressed Laksmana.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

किं करिष्यावहे वत्स क्व वा गच्छाव लक्ष्मण। केनोपायेन पश्यावः सीतामिह विचिन्तय॥

kiṃ kariṣyāvahe vatsa kva vā gacchāva lakṣmaṇa| kenopāyena paśyāvaḥ sītāmiha vicintaya||

Do you ponder over, O brother, where shall we repair, what shall we do and by what means shall we come by Sītā?

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

तं तथा परितापार्तं लक्ष्मणो वाक्यमब्रवीत्। इदमेव जनस्थानं त्वमन्वेषितुमर्हसि॥ राक्षसैर्बहुभिः कीर्णं नानाद्रुमलतायुतम्। सन्तीह गिरिदुर्गाणि निर्दराः कन्दराणि च ॥

taṃ tathā paritāpārtaṃ lakṣmaṇo vākyamabravīt| idameva janasthānaṃ tvamanveṣitumarhasi|| rākṣasairbahubhiḥ kīrṇaṃ nānādrumalatāyutam| santīha giridurgāṇi nirdarāḥ kandarāṇi ca ||

Whereto Lakşmaņa replied saying to the highly aggrieved Råma, It is proper for you to search this Janasthāna filled with a multitude of Rākṣasas and covered with diverse trees and creepers. Here are many strongholds in the midst of mountains, clefts of rocks, many caves and numerous cavities filled with various animals.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

गुहाश्च विविधा घोरा नानामृगगणाकुलाः। आवासाः किंनराणां च गन्धर्वभवनानि च॥ तानि युक्तो मया सार्धं समन्वेषितुमर्हसि। त्वद्विधा बुद्धिसम्पन्ना महात्मानो नरर्षभाः॥ आपत्सु न प्रकम्पन्ते वायुवेगैरिवाचलाः।

guhāśca vividhā ghorā nānāmṛgagaṇākulāḥ| āvāsāḥ kiṃnarāṇāṃ ca gandharvabhavanāni ca|| tāni yukto mayā sārdhaṃ samanveṣitumarhasi| tvadvidhā buddhisampannā mahātmāno nararṣabhāḥ|| āpatsu na prakampante vāyuvegairivācalāḥ|

Many are the abodes here belonging to the Kinnaras and Gandharvas. Do you, along with me, search all these places. Great men, of your calibre, do remain unagitated even in the midst of difficulties like to mountains never shaken by the velocity of the wind.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

इत्युक्तस्तद् वनं सर्वं विचचार सलक्ष्मणः॥ क्रुद्धो रामः शरं घोरं संधाय धनुषि क्षुरम्।

ityuktastad vanaṃ sarvaṃ vicacāra salakṣmaṇaḥ|| kruddho rāmaḥ śaraṃ ghoraṃ saṃdhāya dhanuṣi kṣuram|

Hearing these words, Rāma, enraged, fixing sharp and terrible arrows to his bow, began to range the forest with Lakşmaņa.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

ततः पर्वतकूटाभं महाभागं द्विजोत्तमम्॥ ददर्श पतितं भूमौ क्षतजाद्रं जटायुषम्। तं दृष्ट्वा गिरिशृङ्गाभं रामो लक्ष्मणमब्रवीत्॥

tataḥ parvatakūṭābhaṃ mahābhāgaṃ dvijottamam|| dadarśa patitaṃ bhūmau kṣatajādraṃ jaṭāyuṣam| taṃ dṛṣṭvā giriśṛṅgābhaṃ rāmo lakṣmaṇamabravīt||

Thereupon he beheld, fallen on ground, having his person bathed in blood, the king of birds-Jatayu, resembling a mountain peak, and spoke to Lakşmaņa.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

अनेन सीता वैदेही भक्षति नात्र संशयः। गृध्ररूपमिदं व्यक्तं रक्षो भ्रमति काननम्॥

anena sītā vaidehī bhakṣati nātra saṃśayaḥ| gṛdhrarūpamidaṃ vyaktaṃ rakṣo bhramati kānanam||

It is clear and beyond all doubt that Vaidehī has been devoured by this Rākşasa, assuming the shape of a vulture and ranging the forest.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

भक्षयित्वा विशालाक्षीमास्ते सीतां यथासुखम्। एनं वधिष्ये दीप्ताग्रैः शरघोरैरजिह्मगैः॥

bhakṣayitvā viśālākṣīmāste sītāṃ yathāsukham| enaṃ vadhiṣye dīptāgraiḥ śaraghorairajihmagaiḥ||

This Rākşasa has been reposing at ease after devouring that one of expansive eyes; I shall kill him with terrible straight coursing arrows, having flaming points.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

इत्युक्त्वाभ्यपतद् द्रष्टुं संधाय धनुषि क्षुरम्। क्रुद्धो रामः समुद्रान्तां चालयन्निव मेदिनीम्॥

ityuktvābhyapatad draṣṭuṃ saṃdhāya dhanuṣi kṣuram| kruddho rāmaḥ samudrāntāṃ cālayanniva medinīm||

Fixing sharpened shafts to his bow, Rāma, enraged, darted towards the vulture, as if moving the sea-girt earth.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

तं दीनदीनया वाचा सफेनं रुधिरं वमन्। अभ्यभाषत पक्षी स रामं दशरथात्मजम्॥

taṃ dīnadīnayā vācā saphenaṃ rudhiraṃ vaman| abhyabhāṣata pakṣī sa rāmaṃ daśarathātmajam||

Vomiting frothy blood Jațāyu, the king of vultures, spoke to Rāma, the son of Dasaratha.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

यामोषधीमिवायुष्मन्नन्वेषसि महावने। सा देवी मम च प्राणा रावणेनोभयं हृतम्॥

yāmoṣadhīmivāyuṣmannanveṣasi mahāvane| sā devī mama ca prāṇā rāvaṇenobhayaṃ hṛtam||

O you of long life, that goddess, whom you have been searching in this vast forest like to Os adhi, and my life have been carried away by Rāvana.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

त्वया विरहिता देवी लक्ष्मणेन च राघव। ह्रियमाणा मया दृष्टा रावणेन बलीयसा॥

tvayā virahitā devī lakṣmaṇena ca rāghava| hriyamāṇā mayā dṛṣṭā rāvaṇena balīyasā||

I saw her, O Rāghava, carried away stealthily by the powerful Rāvaņa, in your absence as well as that of Lakşmaņa.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

सीतामभ्यवपन्नोऽहं रावणश्च रणे प्रभो। विध्वंसितरथच्छत्रः पतितो धरणीतले॥

sītāmabhyavapanno'haṃ rāvaṇaśca raṇe prabho| vidhvaṃsitarathacchatraḥ patito dharaṇītale||

Myself nearing Sītā, for her rescue, O Lord, Rāvaņa was thrown down on earth by me in conflict having his car and umbrella shattered.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

एतदस्य धनुर्भग्नमेते चास्य शरास्तथा। अयमस्य रणे राम भग्नः सांग्रामिको रथः॥

etadasya dhanurbhagnamete cāsya śarāstathā| ayamasya raṇe rāma bhagnaḥ sāṃgrāmiko rathaḥ||

This is his snapped bow and these are his broken shafts. And this is his war-car, O Rāma shattered in fight.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

अयं तु सारथिस्तस्य मत्पक्षनिहतो भुवि। परिश्रान्तस्य मे पक्षौ छित्वा खङ्गेन रावणः॥ सीतामादाय वैदेहीमुत्पपात विहायसम्। रक्षसा निहतं पूर्वं मां न हन्तुं त्वमर्हसि ॥

ayaṃ tu sārathistasya matpakṣanihato bhuvi| pariśrāntasya me pakṣau chitvā khaṅgena rāvaṇaḥ|| sītāmādāya vaidehīmutpapāta vihāyasam| rakṣasā nihataṃ pūrvaṃ māṃ na hantuṃ tvamarhasi ||

This is his charioteer lying on earth being killed by the velocity of my wings. Having sundered my wings with his dagger, who had been exhausted, Rāvana taking Sītā, rose high up in the welkin. It behove you not to kill me who had been wounded before by the Rākşasa.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

रामस्तस्य तु विज्ञाय सीतासक्तां प्रियां कथाम्। गृध्रराजं परिष्वज्य परित्यज्य महद् धनुः॥ निपपातावशो भूमौ रुरोद सहलक्ष्मणः। द्विगुणीकृततापा” रामो धीरतरोऽपि सन्॥

rāmastasya tu vijñāya sītāsaktāṃ priyāṃ kathām| gṛdhrarājaṃ pariṣvajya parityajya mahad dhanuḥ|| nipapātāvaśo bhūmau ruroda sahalakṣmaṇaḥ| dviguṇīkṛtatāpā” rāmo dhīrataro'pi san||

Hearing from him pleasant words relating to Sītā, Rāma, leaving aside, instantly, his mighty bow, embraced him, and rolling on earth having lost self-control through grief, began to lament with Lakşmaņa. Though highly composed by nature, he was overwhelmed with doubled grief.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

एकमेकायने कृच्छ्रे नि:श्वसन्तं मुहुर्मुहुः। समीक्ष्य दुःखितो रामः सौमित्रिमिदमब्रवीत्॥

ekamekāyane kṛcchre ni:śvasantaṃ muhurmuhuḥ| samīkṣya duḥkhito rāmaḥ saumitrimidamabravīt||

And beholding Jațāyu, sigh again and again and breathing with difficulty in a helpless plight, Rāma, highly aggrieved, spoke to Lakşmaņa.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

राज्यं भ्रष्टं वने वासः सीता नष्टा मृतो द्विजः। ईदृशीयं ममालक्ष्मीर्दहेदपि हि पावकम्॥

rājyaṃ bhraṣṭaṃ vane vāsaḥ sītā naṣṭā mṛto dvijaḥ| īdṛśīyaṃ mamālakṣmīrdahedapi hi pāvakam||

I have lost my kingdom and have been living in this forest. My Sītā has been carried away and this bird has been killed (on my account). This misfortune of mine can burn even the very fire.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

सम्पूर्णमपि चेदद्य प्रतरेयं महोदधिम्। सोऽपि नूनं ममालक्ष्म्या विशुष्येत् सरितां पतिः॥

sampūrṇamapi cedadya pratareyaṃ mahodadhim| so'pi nūnaṃ mamālakṣmyā viśuṣyet saritāṃ patiḥ||

If for assuaging my grief I do enter the mighty ocean, verily shall that misfortune dry up even that lord of rivers.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

नास्त्यभाग्यतरो लोके मत्तोऽस्मिन् सचराचरे। येनेयं महती प्राप्ता मया व्यसनवागुरा॥

nāstyabhāgyataro loke matto'smin sacarācare| yeneyaṃ mahatī prāptā mayā vyasanavāgurā||

There is none so unfortunate as I, throughout this earth, mobile or immobile, and it is for this bad luck that I have confronted this mighty disaster.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

अयं पितुर्वयस्यो मे गृध्रराजो महाबलः। शेते विनिहतो भूमौ मम भाग्यविपर्ययात्॥

ayaṃ piturvayasyo me gṛdhrarājo mahābalaḥ| śete vinihato bhūmau mama bhāgyaviparyayāt||

This mighty king of vultures is our father's friend and he Leith on earth, killed through the evil turn of my fortune.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

इत्येवमुक्त्वा बहुशो राघवः सहलक्ष्मणः। जटायुषं च पस्पर्श पितृस्नेहं निदर्शयन्॥

ityevamuktvā bahuśo rāghavaḥ sahalakṣmaṇaḥ| jaṭāyuṣaṃ ca pasparśa pitṛsnehaṃ nidarśayan||

Uttering these and various other words, Rāghava, along with Lakşmaņa touched his body manifesting his paternal affection.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

निकृत्तपक्षं रुधिरावसिक्तं तं गृध्रराजं परिगृह्य राघवः। क्व मैथिली प्राणसमा गतेति विमुच्य वाचं निपपात भूमौ ॥

nikṛttapakṣaṃ rudhirāvasiktaṃ taṃ gṛdhrarājaṃ parigṛhya rāghavaḥ| kva maithilī prāṇasamā gateti vimucya vācaṃ nipapāta bhūmau ||

Embracing the king of vultures, bathed in blood, having its wings cut off, Rāghava, fell on the ground, exclaiming where has Maithili gone like to my life?

M.N. Dutt (1891–94, public domain)