सीतामपश्यन् धर्मात्मा शोकोपहतचेतनः। विललाप महाबाहु रामः कमललोचनः॥
sītāmapaśyan dharmātmā śokopahatacetanaḥ| vilalāpa mahābāhu rāmaḥ kamalalocanaḥ||
Not beholding Sītā the virtuous-souled Rāma, of mighty arms, having eyes resembling lotuses, beside himself with grief, lamented in many a way).
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
पश्यन्निव च तां सीतामपश्यन्मन्मन्थार्दितः। उवाच राघवो वाक्यं विलापाश्रयदुर्वचम्॥
paśyanniva ca tāṃ sītāmapaśyanmanmanthārditaḥ| uvāca rāghavo vākyaṃ vilāpāśrayadurvacam||
Pierced with the shafts of Manmatha, Rāghava, as if beholding Sītā though he actually did not see her, uttered the following piteous accents
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
त्वमशोकस्य शाखाभिः पुष्पप्रियतरा प्रिये। आवृणोषि शरीरं ते मम शोकविवर्धनी॥
tvamaśokasya śākhābhiḥ puṣpapriyatarā priye| āvṛṇoṣi śarīraṃ te mama śokavivardhanī||
O my dear, you delights greatly in flowers. Covering your own Person with Asoka twigs you are increasing my grief.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
कदलीकाण्डसदृशौ कदल्या संवृतावुभौ । ऊरू पश्यामि ते देवि नासि शक्ता निगुहितुम्॥
kadalīkāṇḍasadṛśau kadalyā saṃvṛtāvubhau | ūrū paśyāmi te devi nāsi śaktā niguhitum||
Your thighs are like to the trunks of plantain trees and you have hidden your self behind the plantain grove. But I perceive you, O fair one, you are incapable of keeping yourself hidden.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
कर्णिकारवनं भद्रे हसन्ती देवि सेवसे। अलं ते परिहासेन मम बाधावहेन वै॥
karṇikāravanaṃ bhadre hasantī devi sevase| alaṃ te parihāsena mama bādhāvahena vai||
O auspicious one, you have entered smiling the Karņikara grove. Now more with your pastime, O dear one, leading to my death.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
विशेषेणाश्रमस्थाने हासोऽयं न प्रशस्यते। अवगच्छामि ते शीलं परिहासप्रियं प्रिये॥ आगच्छ त्वं विशालाक्षि शून्योऽयमुटजस्तव।
viśeṣeṇāśramasthāne hāso'yaṃ na praśasyate| avagacchāmi te śīlaṃ parihāsapriyaṃ priye|| āgaccha tvaṃ viśālākṣi śūnyo'yamuṭajastava|
Moreover it is not proper to sport in this way in a herinitage. I know it full well, O my dear, that you are by nature fond of pastimes. But O you of expansive eyes, this cottage lie desolate, do you came here.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
सुव्यक्तं राक्षसैः सीता भक्षिता वा हृतापि वा।७।। न हि सा विलपन्तं मामुपसम्पैति लक्ष्मण। एतानि मृगयूथानि साश्रुनेत्राणि लक्ष्मण ॥ शंसन्तीव हि मे देवीं भक्षितां रजनीचरैः।
suvyaktaṃ rākṣasaiḥ sītā bhakṣitā vā hṛtāpi vā|7|| na hi sā vilapantaṃ māmupasampaiti lakṣmaṇa| etāni mṛgayūthāni sāśrunetrāṇi lakṣmaṇa || śaṃsantīva hi me devīṃ bhakṣitāṃ rajanīcaraiḥ|
Evident it is that Sītā has either been devoured by the Rākşasas or carried away by them, and therefore she dose not approach me, O Laks mana, who am thus bewailing. These deer, O Lakşmaņa, with tearful eyes have been as if declaring that Sītā has been devoured by the night-rangers.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
हा ममार्ये क्व यातासि हा साध्वि वरवर्णिनि॥ हा सकामाद्य कैकेयी देवि मेऽद्य भविष्यतु ।
hā mamārye kva yātāsi hā sādhvi varavarṇini|| hā sakāmādya kaikeyī devi me'dya bhaviṣyatu |
O chaste one, O you of exquisitely fine hue, O worshipful madam, whither have you repaired? O Sītă, truly has the desire of Kaikeyi been fulfilled to-day.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
सीतया सह निर्यातो विना सीतामुपागतः॥ कथं नाम प्रवेक्ष्यामि शून्यमन्तःपुरं मम।
sītayā saha niryāto vinā sītāmupāgataḥ|| kathaṃ nāma pravekṣyāmi śūnyamantaḥpuraṃ mama|
I came out with Sītā and shall return home without her. How shall I enter again that inner apartment void of Sitā?
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
निर्वीर्य इति लोको मां निर्दयश्चेति वक्ष्यति ॥ कातरत्वं प्रकाशं हि सीतापनयने स मे।
nirvīrya iti loko māṃ nirdayaśceti vakṣyati || kātaratvaṃ prakāśaṃ hi sītāpanayane sa me|
Surely shall the people blame me as being cruel and destitute of energy. That I have no prowess has already been manifested in the destruction of Sītā.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
निवृत्तवनवासश्च जनकं मिथिलाधिपम्॥ कुशलं परिपृच्छन्तं कथं शक्ष्ये निरीक्षितुम्।
nivṛttavanavāsaśca janakaṃ mithilādhipam|| kuśalaṃ paripṛcchantaṃ kathaṃ śakṣye nirīkṣitum|
When the king Janaka shall come to me after my return home from exile, to ask me of my welfare how shall I meet him?
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
विदेहराजो नूनं मां दृष्ट्वा विरहितं तया॥ सुताविनाशसंतप्तो मोहस्य वशमेष्यति।
videharājo nūnaṃ māṃ dṛṣṭvā virahitaṃ tayā|| sutāvināśasaṃtapto mohasya vaśameṣyati|
And surely shall he be overwhelmed with grief on his daughter's account when he shall find me without Sītā.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
अथवा न गमिष्यामि पुरीं भरतपालिताम्॥ स्वर्गोऽपि हि तया हीनः शून्य एव मतो मम।
athavā na gamiṣyāmi purīṃ bharatapālitām|| svargo'pi hi tayā hīnaḥ śūnya eva mato mama|
Blessed is my father since he is in heaven now. I shall not repair to that city protected by Bharata. Without her even the heaven itself appears to me as desolate.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
तन्मामुत्सृज्य हि वने गच्छायोध्यापुरीं शुभाम्॥ न त्वहं तां विना सीतां जीवेयं हि कथंचन।
tanmāmutsṛjya hi vane gacchāyodhyāpurīṃ śubhām|| na tvahaṃ tāṃ vinā sītāṃ jīveyaṃ hi kathaṃcana|
Do you therefore repair to the city of Ayodhyā Icaving me in this forest. By no means shall I breathe without her.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
गाढमाश्लिष्य भरतो वाच्यो मद्वचनात् त्वया॥ अनुज्ञातोऽसि रामेण पालयेति वसुंधराम्।
gāḍhamāśliṣya bharato vācyo madvacanāt tvayā|| anujñāto'si rāmeṇa pālayeti vasuṃdharām|
Embracing him warmly do you tell Bharata, as instructed by me-Rāma has given you permission to administer this kingdom.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
अम्बा च मम कैकेयी सुमित्रा च त्वया विभो॥ कौसल्या च यथान्यायमभिवाद्या ममाज्ञया। रक्षणीया प्रयत्नेन भवता सूक्तचारिणा॥
ambā ca mama kaikeyī sumitrā ca tvayā vibho|| kausalyā ca yathānyāyamabhivādyā mamājñayā| rakṣaṇīyā prayatnena bhavatā sūktacāriṇā||
As ordered by me do you with proper respect salute "ll my muchers Kausalyā, Kaikeyi and Sumitrā and protect them all with great care and respectful compliments.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
सीतायाश्च विनाशोऽयं मम चामित्रसूदन । विस्तरेण जनन्या मे विनिवेद्यस्त्वया भवेत्॥
sītāyāśca vināśo'yaṃ mama cāmitrasūdana | vistareṇa jananyā me vinivedyastvayā bhavet||
O destroyer of foes, do you relate at length to my mnother the story of Sītā's destruction.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
इति विलपति राघवे तु दीने वनमुपगम्य तया विना सुकेश्या। भयविकलमुखस्तु लक्ष्मणोऽपि व्यथितमना भृशमातुरो बभूव ॥
iti vilapati rāghave tu dīne vanamupagamya tayā vinā sukeśyā| bhayavikalamukhastu lakṣmaṇo'pi vyathitamanā bhṛśamāturo babhūva ||
Rāma bewailing thus, being overwhelmed with grief on account of his separation from Sītā having a head of fine hair, Laksmana became of pale countenance and was greatly distressed at heart.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)