All Chapters
Bhagavad Gita · Chapter 44

Aranya Kanda, Sarga 44

अरण्यकाण्डः सर्गः 44

18 verses

तथा तु तं समादिश्य भ्रातरं रघुनन्दनः। बबन्धासिं महातेजा जाम्बूनदमयत्सरुम्॥

tathā tu taṃ samādiśya bhrātaraṃ raghunandanaḥ| babandhāsiṃ mahātejā jāmbūnadamayatsarum||

Having thus directed his brother, the highly energetic son of Raghu equipped himself with his gold-hilted scimitar.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

ततस्त्रिविनतं चापमादायात्मविभूषणम्। आबध्य च कपालौ द्वौ जगामोदग्रविक्रमः॥

tatastrivinataṃ cāpamādāyātmavibhūṣaṇam| ābadhya ca kapālau dvau jagāmodagravikramaḥ||

And girding himself with his bow bent at three places, which served him ornament,—as well as a couple of quivers, that one of fierce energy sallied out.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

तं वन्यराजो राजेन्द्रमापतन्तं निरीक्ष्य वै। बभूवान्तर्हितस्त्रासात् पुनः संदर्शनेऽभवत्॥

taṃ vanyarājo rājendramāpatantaṃ nirīkṣya vai| babhūvāntarhitastrāsāt punaḥ saṃdarśane'bhavat||

Seeing that foremost of monarchs approach, that best of beasts from fear disappeared; and then again showed himself. as an

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

बद्धासिर्धनुरादाय प्रदुद्राव यतो मृगः। तं स्म पश्यति रूपेण द्योतयन्तमिवाग्रतः॥ अवेक्ष्यावेक्ष्य धावन्तं धनुष्पाणिर्महावने। अतिवृत्तमिवोत्पाताल्लोभयानं कदाचन॥ शङ्कितं तु समुद्मास्तमुत्पतन्तमिवाम्बरम्। दृश्यमानमदृश्यं च वनोद्देशेषु केषुचित्॥ छिन्नाभैरिव संवीतं शारदं चन्द्रमण्डलम्। मुहूर्तादेव ददृशे मुहुर्दूरात् प्रकाशते॥

baddhāsirdhanurādāya pradudrāva yato mṛgaḥ| taṃ sma paśyati rūpeṇa dyotayantamivāgrataḥ|| avekṣyāvekṣya dhāvantaṃ dhanuṣpāṇirmahāvane| ativṛttamivotpātāllobhayānaṃ kadācana|| śaṅkitaṃ tu samudmāstamutpatantamivāmbaram| dṛśyamānamadṛśyaṃ ca vanoddeśeṣu keṣucit|| chinnābhairiva saṃvītaṃ śāradaṃ candramaṇḍalam| muhūrtādeva dadṛśe muhurdūrāt prakāśate||

Thereat girt with the bow and sword, (Rāma) rushed where the deer was; and beheld him illumining all before him with his beauty, and bow in hand (Rāma beheld) him in that vast forest, darting away after gazing at him,-and sometimes seeming to have got beyond arrow range, and at others tempting Rāma (by his vicinity). And sometimes influenced by fear and bewildered, (the deer) seemed to course the welkin; and in the forest now he became visible and now vanished from sight. And like the autumual lunar disc enveloped by indented clouds, he momentarily showed himself, and anon discovered himself at a distance.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

दर्शनादर्शनेनैव सोऽपाकर्षत राघवम्। स दूरमाश्रमस्यास्य मारीचो मृगतां गतः॥

darśanādarśanenaiva so'pākarṣata rāghavam| sa dūramāśramasyāsya mārīco mṛgatāṃ gataḥ||

And Mārica wearing the shape of a deer, showing himself and disappearing from sight, drew Rāghava a long way from the hermitage.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

आसीत् क्रुद्धस्तु काकुत्स्थो विवशस्तेन मोहितः। अथावतस्थे सुश्रान्तश्छायामाश्रित्य शाबले॥

āsīt kruddhastu kākutstho vivaśastena mohitaḥ| athāvatasthe suśrāntaśchāyāmāśritya śābale||

Thereat Rāma, eagerly anxious to secure the deer, being foiled by the deer, and in consequence growing enraged, wearied out, rested under a shadow, on a sward.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

स तमुन्मादयामास मृगरूपो निशाचरः। मृगैः परिवृतोऽथान्यैरदूरात् प्रत्यदृश्यत॥

sa tamunmādayāmāsa mṛgarūpo niśācaraḥ| mṛgaiḥ parivṛto'thānyairadūrāt pratyadṛśyata||

And that ranger of the night, wearing the form of a deer, maddening Rāma, discovered himself (again) at a distance surrounded by (other) deer,

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

ग्रहीतुकामं दृष्ट्वा तं पुनरेवाभ्यधावत। तत्क्षणादेव संत्रासात् पुनरन्तर्हितोऽभवत्॥

grahītukāmaṃ dṛṣṭvā taṃ punarevābhyadhāvata| tatkṣaṇādeva saṃtrāsāt punarantarhito'bhavat||

And Rama desirous of taking (the beast), seeing him again, set off at speed. At the very moment the deer disappeared from fear,

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

पुनरेव ततो दूराद् वृक्षखण्डाद् विनिःसृतः। दृष्ट्वा रामो महातेजास्तं हन्तुं कृतनिश्चयः॥ भूयस्तु शरमुद्धत्य कुपितस्तत्र राघवः। सूर्यरश्मिप्रतीकाशं ज्वलन्तमरिमर्दनम् ॥ संधाय सुदृढे चापे विकृष्य बलवदबली। तमेव मृगमुद्दिश्य श्वसन्तमिव पन्नगम्॥ मुमोच ज्वलितं दीप्तमस्त्रं ब्रह्मविनिर्मितम्।

punareva tato dūrād vṛkṣakhaṇḍād viniḥsṛtaḥ| dṛṣṭvā rāmo mahātejāstaṃ hantuṃ kṛtaniścayaḥ|| bhūyastu śaramuddhatya kupitastatra rāghavaḥ| sūryaraśmipratīkāśaṃ jvalantamarimardanam || saṃdhāya sudṛḍhe cāpe vikṛṣya balavadabalī| tameva mṛgamuddiśya śvasantamiva pannagam|| mumoca jvalitaṃ dīptamastraṃ brahmavinirmitam|

And again showed himself at a distance behind a tree. And seeing him, the exceedingly energetic and strong Rāghava, determined to slay him, growing wroth, taking out a flaming shaft, resembling the rays of the sun, powerfully drew his bow, and firmly setting the shaft, and aiming it at the deer, let go the blazing and burning weapon forged by Brahmā, resembling a flaiming serpent.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

शरीरं मृगरूपस्य विनिर्भिद्य शरोत्तमः॥ मारीचस्यैव हृदयं बिभेदाशनिसंनिभः।

śarīraṃ mṛgarūpasya vinirbhidya śarottamaḥ|| mārīcasyaiva hṛdayaṃ bibhedāśanisaṃnibhaḥ|

And that best of arrows, like to a thunderbolt, deeply pierced the breast of Mārīca, wearing the shape of a deer.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

तालमीत्रमथोत्प्लुत्य न्यपतत् स भृशातुरः॥ व्यनदद् भैरवं नादं धरण्यामल्पजीवितः।

tālamītramathotplutya nyapatat sa bhṛśāturaḥ|| vyanadad bhairavaṃ nādaṃ dharaṇyāmalpajīvitaḥ|

Thereat bounding up high as a palmyra palm, that one whose saws had almost run out, uttered terrible sounds, lying on the earth.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

म्रियमाणस्तु मारीचो जहौ तां कृत्रिमा तनुम्॥ स्मृत्वा तद्वचनं रक्षो दध्यौ केन तु लक्ष्मणम्। इह प्रस्थापयेत् सीता तां शून्ये रावणो हरेत्॥

mriyamāṇastu mārīco jahau tāṃ kṛtrimā tanum|| smṛtvā tadvacanaṃ rakṣo dadhyau kena tu lakṣmaṇam| iha prasthāpayet sītā tāṃ śūnye rāvaṇo haret||

And while on the point of death, Mārīca renounced his counterfeit shape. And remembering the words of Rāvana, the Rākşasa reflected, by what means can Sītā send away Lakşmaņa, and Rāvana carry off Sītā staying in solitude?

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

स प्राप्तकालमाज्ञाय चकार च ततः स्वनम्। सदृशं राघवस्येव हा सीते लक्ष्मणेति च ॥ तेन मर्मणि निर्विद्धं शरेणानुपमेन हि। मृगरूपं तु तत् त्यक्त्वा राक्षसं रूपमास्थितः॥

sa prāptakālamājñāya cakāra ca tataḥ svanam| sadṛśaṃ rāghavasyeva hā sīte lakṣmaṇeti ca || tena marmaṇi nirviddhaṃ śareṇānupamena hi| mṛgarūpaṃ tu tat tyaktvā rākṣasaṃ rūpamāsthitaḥ||

And pierced to the marrow by that peerless shaft, Marica, renouncing his deer form, resumed his Rākşasa lineaments; and giving up his life attaining a huge person, considering the time had come (for availing himself of the advice tendered by Rāvana), began to cry with the voice of Rāghava, Ah Sita! Ah Laksmana!

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

चक्रे स सुमहाकायो मारीचो जीवितं त्यजन्। तं दृष्ट्वा पतितं भूमौ राक्षसं भीमदर्शनम्॥ रामो रुधिरसिक्ताङ्ग चेष्टमानं महीतले। जगाम मनसा सीतां लक्ष्मणस्य वचः स्मरन् ॥

cakre sa sumahākāyo mārīco jīvitaṃ tyajan| taṃ dṛṣṭvā patitaṃ bhūmau rākṣasaṃ bhīmadarśanam|| rāmo rudhirasiktāṅga ceṣṭamānaṃ mahītale| jagāma manasā sītāṃ lakṣmaṇasya vacaḥ smaran ||

And seeing that grim-visaged Rākşasa lying low on the ground, with his person bathed in blood, and rolling hither and thither, Rāma proceeded towards the asylum thinking of Sītā and revolving within himself Laksmana's words.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

मारीचस्य तु मायैषा पूर्वोक्तं लक्ष्मणेन तु। तत् तथा ह्यभवच्चाद्य मारीचोऽयं मया हतः॥

mārīcasya tu māyaiṣā pūrvoktaṃ lakṣmaṇena tu| tat tathā hyabhavaccādya mārīco'yaṃ mayā hataḥ||

While returning he thought Mārīca aside Lakş mana said before that this was Mārica's illusion! His words have been verified now. Truly have I killed Mārīca.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

हा सीते लक्ष्मणेत्येवमाक्रुश्य तु महास्वनम्। ममार राक्षसः सोऽयं श्रुत्वा सीता कथं भवेत्॥

hā sīte lakṣmaṇetyevamākruśya tu mahāsvanam| mamāra rākṣasaḥ so'yaṃ śrutvā sītā kathaṃ bhavet||

Mārīca has given up his ghost exclaiming aloud Ah! Sītā, Ah! Laksmana. I do not know what shall Sītā do hearing the cry? And what shall the mighty-armed Laksmana do?

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

लक्ष्मणश्च महाबाहुः कामवस्थां गमिष्यति। इति संचिन्त्य धर्मात्मा रामो हृष्टतनूरूहः॥ तत्र रामं भयं तीव्रमाविवेश विषादजम्। राक्षसं मृगरूपं तं हत्वा श्रुत्वा च तत्स्वनम्॥

lakṣmaṇaśca mahābāhuḥ kāmavasthāṃ gamiṣyati| iti saṃcintya dharmātmā rāmo hṛṣṭatanūrūhaḥ|| tatra rāmaṃ bhayaṃ tīvramāviveśa viṣādajam| rākṣasaṃ mṛgarūpaṃ taṃ hatvā śrutvā ca tatsvanam||

While pondering thus the hairs of the virtuous-souled Rāma stood on their end. Killing that Räkşasa assuming the shape of a deer and hearing his terrible cry Rāma was overwhelmed with fear arising out of sorrow.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

निहत्य पृषतं चान्यं मांसमादाय राघवः। त्वरमाणो जनस्थानं ससाराभिसुखं तदा॥

nihatya pṛṣataṃ cānyaṃ māṃsamādāya rāghavaḥ| tvaramāṇo janasthānaṃ sasārābhisukhaṃ tadā||

Thereupon killing a deer and taking its flesh he hastened towards Janasthāna.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)