All Chapters
Valmiki Ramayana — Aranya Kanda · Chapter 36

Aranya Kanda, Sarga 36

अरण्यकाण्डः सर्गः 36

16 verses

मारीच श्रूयतां तात वचनं मम भाषतः। आर्तोऽस्मि मम चार्तस्य भवान् हि परमा गतिः॥

mārīca śrūyatāṃ tāta vacanaṃ mama bhāṣataḥ| ārto'smi mama cārtasya bhavān hi paramā gatiḥ||

O Mărîca, hearken to me, my child, as I relate (everything to you). I am distressed and in this distress of mine, you are certainly my great refuge.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

जानीषे त्वं जनस्थानं भ्राता यत्र खरो मम। दूषणश्च महाबाहु स्वसा शूर्पणखा च मे॥ त्रिशिराश्च महाबाहू राक्षसः पिशिताशनः। अन्ये च बहवः शूरा लब्धलक्षा निशाचराः॥ वसन्ति मनियोगेन अधिवासं च राक्षसाः। बाधमाना महारण्ये मुनीन् ये धर्मचारिणः॥

jānīṣe tvaṃ janasthānaṃ bhrātā yatra kharo mama| dūṣaṇaśca mahābāhu svasā śūrpaṇakhā ca me|| triśirāśca mahābāhū rākṣasaḥ piśitāśanaḥ| anye ca bahavaḥ śūrā labdhalakṣā niśācarāḥ|| vasanti maniyogena adhivāsaṃ ca rākṣasāḥ| bādhamānā mahāraṇye munīn ye dharmacāriṇaḥ||

You know Janasthāna, where lives my brother Khara, and the mighty-armed Dusana, and my sister, sūrpanakhă; as also that Räksasa subsisting on (human) flesh, the long armed Trisirā, and many other heroic night rangers besides, of high enthusiasm in battlesRākşasas, who had been living there at my command, troubling in the mighty forest the ascetics carrying on their pious offices.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

चतुर्दश सहस्राणि रक्षसां भीमकर्मणाम्। शूराणां लब्धलक्षाणां खरचित्तानुवर्तिनाम् ॥ ते त्विदानीं जनस्थाने वसमाना महाबलाः। सङ्गताः परमायत्ता रामेण सह संयुगे॥

caturdaśa sahasrāṇi rakṣasāṃ bhīmakarmaṇām| śūrāṇāṃ labdhalakṣāṇāṃ kharacittānuvartinām || te tvidānīṃ janasthāne vasamānā mahābalāḥ| saṅgatāḥ paramāyattā rāmeṇa saha saṃyuge||

And fourteen thousands of Rākşasas of dreadful deeds, heroic, high-spirited, Raksasas possessed of exceeding prowess; while residing in Janasthåna of late, clad in mail and equipped with various weapons, headed, by Khara, met with Rāma in the field.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

नानाशस्त्र प्रहरणाः खरप्रमुखराक्षसाः। तेन संजातरोषेण रामेण रणमूर्धनि ॥ अनुक्त्वा परुषं किंचिच्छरैर्व्यापारितं धनुः। चतुर्दश सहस्राणि रक्षसामुग्रतेजसाम्॥ निहतानि शरैर्दीप्तैर्मानुषेण पदातिना। खरश्च निहतः संख्ये दूषणश्च निपातितः॥ हत्वा त्रिशिरसं चापि निर्भया दण्डकाः कृताः।

nānāśastra praharaṇāḥ kharapramukharākṣasāḥ| tena saṃjātaroṣeṇa rāmeṇa raṇamūrdhani || anuktvā paruṣaṃ kiṃciccharairvyāpāritaṃ dhanuḥ| caturdaśa sahasrāṇi rakṣasāmugratejasām|| nihatāni śarairdīptairmānuṣeṇa padātinā| kharaśca nihataḥ saṃkhye dūṣaṇaśca nipātitaḥ|| hatvā triśirasaṃ cāpi nirbhayā daṇḍakāḥ kṛtāḥ|

Getting enraged, Rāma in conflict without returning any harsh speech, by means of his shafts shot from his bow, has, a human being, and fighting on foot, with his flaming arrows slaughtered fourteen thousand Rākṣasas of fierce energy. And Khara has been slain in battle, and Dūşaņa also has been brought down. And having slain Triſirā too, (Rāma) has rid the Dandaka of all fear.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

पित्रा निरस्तः कुद्धेन सभार्यः क्षीणजीवितः॥ स हन्ता तस्य सैन्यस्य रामः क्षत्रियपांसनः।

pitrā nirastaḥ kuddhena sabhāryaḥ kṣīṇajīvitaḥ|| sa hantā tasya sainyasya rāmaḥ kṣatriyapāṃsanaḥ|

Having been expelled by his enraged sire, that disgrace of Kșatriyas, the weak Rāma, living in company with his wife has effected the destruction of this army.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

अशीलः कर्कशस्तीक्ष्णो मूल् लुब्धोऽजितेन्द्रियः॥ त्यक्तधर्मा त्वधर्मात्मा भूतानामहिते रतः। येन वैरं विनारण्ये सत्वमास्थाय केवलम्॥ कर्णनासापहारेण भगिनी मे विरूपिता। अस्य भार्यां जनस्थानात् सीतां सुरसुतोपमाम्॥ आनयिष्यामि विक्रम्य सहायस्तत्र मे भव।

aśīlaḥ karkaśastīkṣṇo mūl lubdho'jitendriyaḥ|| tyaktadharmā tvadharmātmā bhūtānāmahite rataḥ| yena vairaṃ vināraṇye satvamāsthāya kevalam|| karṇanāsāpahāreṇa bhaginī me virūpitā| asya bhāryāṃ janasthānāt sītāṃ surasutopamām|| ānayiṣyāmi vikramya sahāyastatra me bhava|

He is of a vile character, crabbed, foolish, covetous, of uncontrolled senses, bereft of morality, sinful, and ever engaged in the evil of all creatures, by whom, violently without hostility my sister has been deformed in the forest by having her nose and ears cut off. Of him will I carry off by force from Janasthāna, his wife, Sītā, resembling the daughter of a celestial.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

त्वया ह्यहं सहायेन पावस्थेन महाबल॥ भ्रातृभिश्च सुरान् सर्वान् नाहमत्राभिचिन्तये। तत्सहायो भव त्वं मे समर्थो ह्यसि राक्षस॥

tvayā hyahaṃ sahāyena pāvasthena mahābala|| bhrātṛbhiśca surān sarvān nāhamatrābhicintaye| tatsahāyo bhava tvaṃ me samartho hyasi rākṣasa||

Be you my help in it. For certain, O exceedingly strong one, if you help me at my side, if my brothers also back me, I do not think much of all the celestials. Therefore, be you my help; for, you are capable, O Raksasa.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

वीर्ये युद्धे च दर्प च न ह्यस्ति सदृशस्तव। उपायतो महाशूरो महामायाविशारदः॥

vīrye yuddhe ca darpa ca na hyasti sadṛśastava| upāyato mahāśūro mahāmāyāviśāradaḥ||

In prowess in battle, and in indomitableness, there is none like you. You are a mighty hero commanding resources, and conversant with potent illusory displays.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

एतदर्थमहं प्राप्तस्त्वत्समीपं निशाचर। शृणु तत् कर्म साहाय्ये यत् कार्यं वचनान्मम॥

etadarthamahaṃ prāptastvatsamīpaṃ niśācara| śṛṇu tat karma sāhāyye yat kāryaṃ vacanānmama||

Taking this to my heart, I have come to you, O ranger of the night. Do you listen as to the business in which by my command you are to help ime.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

सौवर्णस्त्वं मृगो भूत्वा चित्रो रजतबिन्दुभिः। आश्रमे तस्य रामस्य सीतायाः प्रमुखे चर॥

sauvarṇastvaṃ mṛgo bhūtvā citro rajatabindubhiḥ| āśrame tasya rāmasya sītāyāḥ pramukhe cara||

Becoming a golden deer, marked with silver spots, do you range about in Rāma's asylum in presence of Sītā.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

त्वां तु नि:संशयं सीता दृष्ट्वा तु मृगरूपिणम्। गृह्यतामिति भर्तारं लक्ष्मणं चाभिधास्यति ॥

tvāṃ tu ni:saṃśayaṃ sītā dṛṣṭvā tu mṛgarūpiṇam| gṛhyatāmiti bhartāraṃ lakṣmaṇaṃ cābhidhāsyati ||

Seeing you helpless, in the shape of a deer, Sītā will say to her lord and Lakşmaņa also, Do you catch it.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

ततस्तयोरपाये तु शून्ये सीतां यथासुखम्। निराबाधो हनिष्यामि राहुश्चन्द्रप्रभामिव ॥

tatastayorapāye tu śūnye sītāṃ yathāsukham| nirābādho haniṣyāmi rāhuścandraprabhāmiva ||

When they shall have departed, I shall carry off from the empty asylum, Sītã without let, like Rāhu depriving the Moon of his splendour.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

ततः पश्चात् सुखं रामे भार्याहरणकर्शिते। विस्रब्धं प्रहरिष्यामि कृतार्थेनान्तरात्मना॥

tataḥ paścāt sukhaṃ rāme bhāryāharaṇakarśite| visrabdhaṃ prahariṣyāmi kṛtārthenāntarātmanā||

Then when Rāma shall be sore afflicted because of the carrying off of his wife, I shall easily, crowning my soul with success, safely bear away Sita.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

तस्य रामकथां क्षुत्वा मारीचस्य महात्मनः। शुष्कं समभवद् वक्त्रं परित्रस्तो बभूव च॥

tasya rāmakathāṃ kṣutvā mārīcasya mahātmanaḥ| śuṣkaṃ samabhavad vaktraṃ paritrasto babhūva ca||

Hearing Rāma's words, the face of the highsouled Mārīca became blank and he was seized with apprehension.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

ओष्ठौ परिलिहशुष्कौ नेत्रैरनिमिषैरिव। मृतभूत इवार्तस्तु रावणं समुदैक्षत ॥

oṣṭhau parilihaśuṣkau netrairanimiṣairiva| mṛtabhūta ivārtastu rāvaṇaṃ samudaikṣata ||

And licking up his dried lips, with winkless eyes, (Marica) as if dead, and exceedingly distressed, eyed Ravana, steadily.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

स रावणं त्रस्तविषण्णचेता महावने रामपराक्रमः। कृताञ्जलिस्तत्त्वमुवाच वाक्यं हितं च तस्मै हितमात्मनश्च ॥

sa rāvaṇaṃ trastaviṣaṇṇacetā mahāvane rāmaparākramaḥ| kṛtāñjalistattvamuvāca vākyaṃ hitaṃ ca tasmai hitamātmanaśca ||

And alarmed because of Rāvana, with his mind depressed, Mārīca who well knew Rāma's prowess in the forest, with joined hands in agitation spoke words lending to his own as well as Rāvana's welfare.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)