ऋषेर्वचनमाज्ञाय रामः संध्यामुपासितुम्। अपाक्रामत्सरः पुण्यमप्सरोगणसेवितम्॥ तत्रोदकमुपस्पृश्य संध्यामन्वास्य पश्चिमाम्। आश्रमं प्राविशद्रामः कुम्भयोनेर्महात्मनः॥
ṛṣervacanamājñāya rāmaḥ saṃdhyāmupāsitum| apākrāmatsaraḥ puṇyamapsarogaṇasevitam|| tatrodakamupaspṛśya saṃdhyāmanvāsya paścimām| āśramaṃ prāviśadrāmaḥ kumbhayonermahātmanaḥ||
Hearing the words of the great saint, Rāma, to perform the evening adoration, went to the pond filled with Apsarās; and having performed the worship he again returned to the hermitage of the high-souled Agastya.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
तस्यागस्त्यो बहुगुणं कन्दमूलं तथौषधम्। शाल्यादीनि पवित्राणि भोजनार्थमकल्पयत्॥
tasyāgastyo bahuguṇaṃ kandamūlaṃ tathauṣadham| śālyādīni pavitrāṇi bhojanārthamakalpayat||
Thereupon the great ascetic offered him food many substantial Kanda, roots, Osadhis and the holy Sali rice.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
स भुक्तवान्नरश्रेष्ठस्तदन्नममृतोपमम्। प्रीतश्च परितुष्टश्च तां रात्रिं समुपाविशत्॥
sa bhuktavānnaraśreṣṭhastadannamamṛtopamam| prītaśca parituṣṭaśca tāṃ rātriṃ samupāviśat||
And taking that nectar-like cooked rice, Rāma, the foremost of men, was greatly delighted and spent the night there.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
प्रभाते काल्यमुत्थाय कृत्वाह्निकमरिंदमः। ऋषि समुपचक्राम गमनाय रघूत्तमः॥ अभिवाद्याब्रवीद्रामो महर्षि कुम्भसंभवम्। आपृच्छे स्वाश्रमं गन्तुं मामनुज्ञातुमर्हसि ॥
prabhāte kālyamutthāya kṛtvāhnikamariṃdamaḥ| ṛṣi samupacakrāma gamanāya raghūttamaḥ|| abhivādyābravīdrāmo maharṣi kumbhasaṃbhavam| āpṛcche svāśramaṃ gantuṃ māmanujñātumarhasi ||
Having got up in the morning and performed the necessary ceremonies he approached the ascetic to bid farewell, and saluting him said: O great Rșis, I do crave for your permission to go to my own habitation. Do you permit me.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
धन्योऽस्म्यनुगृहीतोऽस्मि दर्शनेन महात्मनः। द्रष्टुं चैवागमिष्यामि पावनाथ महात्मनः॥
dhanyo'smyanugṛhīto'smi darśanena mahātmanaḥ| draṣṭuṃ caivāgamiṣyāmi pāvanātha mahātmanaḥ||
O high-souled one, I have been highly favoured and blessed by beholding you. I shall come again some other time to free myself from sins.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
तथा वदति काकुत्स्थे वाक्यमद्भुतदर्शनम्। उवाच परमप्रीतो धर्मनेत्रस्तपोधनः।।।।
tathā vadati kākutsthe vākyamadbhutadarśanam| uvāca paramaprīto dharmanetrastapodhanaḥ||||
Hearing those wondrous words of Rāma, Agastya having asceticism for his wealth, delightedly said.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
अत्यद्भुतमिदं वाक्यं तव राम शुभाक्षरम्। पावनः सर्वभूतानां त्वमेव रघुनन्दन॥
atyadbhutamidaṃ vākyaṃ tava rāma śubhākṣaram| pāvanaḥ sarvabhūtānāṃ tvameva raghunandana||
O Rāma these words, set in charming letters, are highly wonderful. O descendant of Raghu, you are the purifier of all creatures.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
मुहूर्तमपि राम त्वां येऽनुपश्यन्ति केचन। पाविताः स्वर्गभूताश्च पूज्यास्ते त्रिदिवेश्वरैः॥
muhūrtamapi rāma tvāṃ ye'nupaśyanti kecana| pāvitāḥ svargabhūtāśca pūjyāste tridiveśvaraiḥ||
O Rāma, one, who beholds you, even for a moment, becomes pure and worthy of repairing to heaven. Even the leading deities worship him.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
ये च त्वां घोरचक्षुभिः पश्यन्ति प्राणिनो भुवि। हतास्ते यमदण्डेन सद्यो निरयगामिनः॥
ye ca tvāṃ ghoracakṣubhiḥ paśyanti prāṇino bhuvi| hatāste yamadaṇḍena sadyo nirayagāminaḥ||
Those on earth, who cast dreadful looks on you, are immediately brought under the control of Yama and are constrained to go to hell.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
ईदृशस्त्वं रघुश्रेष्ठ पावनः सर्वदेहिनाम्। भुवि त्वां कथयन्तो हि सिद्धिमेष्यन्ति राघव॥
īdṛśastvaṃ raghuśreṣṭha pāvanaḥ sarvadehinām| bhuvi tvāṃ kathayanto hi siddhimeṣyanti rāghava||
O foremost of Raghus, you are the purifier of all creatures; people become perfect even if they only chant your glories.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
त्वं गच्छारिष्टमव्यग्रः पन्थानमकुतोभयम्। प्रशाधि राज्यं धर्मेण गतिहि जगतो भवान्॥
tvaṃ gacchāriṣṭamavyagraḥ panthānamakutobhayam| praśādhi rājyaṃ dharmeṇa gatihi jagato bhavān||
Kākutstha, do you now go with ease and fearlessly, and govern your kingdom righteously. O Rāma you are the refuge of the world.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
एवमुक्तस्तु मुनिना प्राञ्जलिः प्रग्रहो नृपः। अभ्यवादयत प्राज्ञस्तमृषि सत्यशीलिनम्॥ अभिवाद्य ऋषिश्रेष्ठं तांश्च सर्वांस्तपोधनान्। अध्यारोहत्तदव्यग्रः पुष्पकं हेमभूषितम्॥
evamuktastu muninā prāñjaliḥ pragraho nṛpaḥ| abhyavādayata prājñastamṛṣi satyaśīlinam|| abhivādya ṛṣiśreṣṭhaṃ tāṃśca sarvāṃstapodhanān| adhyārohattadavyagraḥ puṣpakaṃ hemabhūṣitam||
Hearing the words of the great and truthful Rşis the wise Rāma, with folded hands, saluted him and other Rșis, and with serene air ascended the golden car Puşpaka.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
तं प्रयान्तं मुनिगणा आशीर्वादैः समन्ततः। अपूजयन्महेन्द्राभं सहस्राक्षमिवामराः॥
taṃ prayāntaṃ munigaṇā āśīrvādaiḥ samantataḥ| apūjayanmahendrābhaṃ sahasrākṣamivāmarāḥ||
Like to the immortals welcoming the Chief of the deities the Rșis showered blessings upon Rāma from all sides while he was proceeding.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
स्वस्थः स ददृशे रामः पुष्पके हेमभूषिते। शशी मेघसमीपस्थो यथा जलधरागमे॥
svasthaḥ sa dadṛśe rāmaḥ puṣpake hemabhūṣite| śaśī meghasamīpastho yathā jaladharāgame||
And seated on golden car, he appeared like the moon, after the expiry of the rainy season.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
ततोऽदिवसे प्राप्ते पूज्यमानस्ततस्ततः। अयोध्यां प्राप्य काकुत्स्थो मध्यकक्षामवातरत्।।१८
tato'divase prāpte pūjyamānastatastataḥ| ayodhyāṃ prāpya kākutstho madhyakakṣāmavātarat||18
Thereupon being welcomed by the villagers on his way he reached Ayodhyā at noon and descended at the middle apartment.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
ततो विसृज्य रुचिरं पुष्पकं कामगामिनम्। विसर्जयित्वा गच्छेति स्वस्ति तेऽस्त्विति च प्रभुः।।१९।
tato visṛjya ruciraṃ puṣpakaṃ kāmagāminam| visarjayitvā gaccheti svasti te'stviti ca prabhuḥ||19|
And having permitted the charming chariot coursing at will to go away he said: Do you now go; may good betide you.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
कक्षान्तरस्थितं क्षिप्रं द्वास्थं रामोऽब्रवीद्वचः। लक्ष्मणं भरतं चैव गत्वा तौ लघुविक्रमौ। ममागमनमाख्याय शब्दापयत मा चिरम्॥
kakṣāntarasthitaṃ kṣipraṃ dvāsthaṃ rāmo'bravīdvacaḥ| lakṣmaṇaṃ bharataṃ caiva gatvā tau laghuvikramau| mamāgamanamākhyāya śabdāpayata mā ciram||
Thereupon Rama said to the warder, Do you speedily go and having communicated my arrival to Lakşmaņa and Bharata bring them here.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)