All Chapters
Valmiki Ramayana — Sundara Kanda · Chapter 19

Sundara Kanda, Sarga 19

सुन्दरकाण्डः सर्गः 19

16 verses

तस्मिन्नेव ततः काले राजपुत्री त्वनिन्दिता। रूपयौवनसम्पन्नं भूषणोत्तमभूषितम्॥ ततो दृष्ट्वैव वैदेही रावणं राक्षसाधिपम्। प्रावेपत वरारोहा प्रावते कदली यथा॥

tasminneva tataḥ kāle rājaputrī tvaninditā| rūpayauvanasampannaṃ bhūṣaṇottamabhūṣitam|| tato dṛṣṭvaiva vaidehī rāvaṇaṃ rākṣasādhipam| prāvepata varārohā prāvate kadalī yathā||

Thereupon beholding Răvaņa-the lord of Rākṣasas, gifted with youth and beauty and adorned with an excellent dress, that excellent and blameless daughter of a king, Vaidehī, trembled like to a plantain tree shaken by the wind.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

ऊरुभ्यामुदरं छाद्य बाहुभ्यां च पयोधरौ। उपविष्टा विशालाक्षी रुदती वरवर्णिनी॥

ūrubhyāmudaraṃ chādya bāhubhyāṃ ca payodharau| upaviṣṭā viśālākṣī rudatī varavarṇinī||

Having covered her belly with her legs and her breast with her hands, that one, having charming colour and expansive eyes, cried aloud.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

दशग्रीवस्तु वैदेहीं रक्षितां राक्षसीगणैः। ददर्श दीनां दुःखार्ती नावं सन्नामिवार्णवे॥ असंवृतायामासीनां धरण्यां संशितव्रताम्। छिन्नां प्रपतितां भूमौ शाखामिव वनस्पतेः॥

daśagrīvastu vaidehīṃ rakṣitāṃ rākṣasīgaṇaiḥ| dadarśa dīnāṃ duḥkhārtī nāvaṃ sannāmivārṇave|| asaṃvṛtāyāmāsīnāṃ dharaṇyāṃ saṃśitavratām| chinnāṃ prapatitāṃ bhūmau śākhāmiva vanaspateḥ||

Arriving there the Ten-necked one beheld Vaidehi, guarded by the Raksasis, poorly, racked with grief like to a boat sunk in an ocean. Subject to hard penances, she, seated on the bare earth, appeared like a branch of a tree fallen on the ground

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

मलमण्डनदिग्धाङ्गी मण्डनार्हाममण्डनाम्। मृणाली पङ्कदिग्धेव विभाति न विभाति च॥

malamaṇḍanadigdhāṅgī maṇḍanārhāmamaṇḍanām| mṛṇālī paṅkadigdheva vibhāti na vibhāti ca||

Her limbs, where he used to wear ornaments, were covered with dirt and albeit worthy of ornaments, appeared without any like to a lotus covered with clay and therefore shining very indistinctly.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

समीपं राजसिंहस्य रामस्य विदितात्मनः। संकल्पहयसंयुक्तैर्यान्तीमिव मनोरथैः॥

samīpaṃ rājasiṃhasya rāmasya viditātmanaḥ| saṃkalpahayasaṃyuktairyāntīmiva manorathaiḥ||

She was proceeding as it were to that lion of a king-Rāma, knowing his own-self, in her mind's chariot drawn by the horses of resolution.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

शुष्यन्तीं रुदतीमेकां ध्यानशोकपरायणाम्। दुःखस्यान्तमपश्यन्ती रामां राममनुव्रताम्॥

śuṣyantīṃ rudatīmekāṃ dhyānaśokaparāyaṇām| duḥkhasyāntamapaśyantī rāmāṃ rāmamanuvratām||

And not beholding the end of her grief, that damsel, attached to Rāma, was keeping alone and reduced to a skeleton and overwhelmed with anxious thoughts and grief.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

चेष्टमानामथाविष्टां पन्नगेन्द्रवधूमिव। धूप्यमानां ग्रहेणेव रोहिणीं धूमकेतुना॥

ceṣṭamānāmathāviṣṭāṃ pannagendravadhūmiva| dhūpyamānāṃ graheṇeva rohiṇīṃ dhūmaketunā||

She was troubled like to the daughter-in-law of the lord of serpents, of impeded course by means of incantations, and stricken with grief like to Rohini, possessed by Ketu.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

वृत्तशीले कुले जातामाचारवति धार्मिके। पुनः संस्कारमापन्नां जातामिव च दुष्कुले॥

vṛttaśīle kule jātāmācāravati dhārmike| punaḥ saṃskāramāpannāṃ jātāmiva ca duṣkule||

And although born in a pious family, well behaved and good-natured and married according to their rites, she appeared to have been sprung form a low race and wedded according to their base ceremonials.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

सन्नामिव महाकीर्तिं श्रद्धामिव विमानिताम्। प्रज्ञामिव परिक्षीणामाशां प्रतिहतामिव ॥ आयतीमिव विध्वस्तामाज्ञां प्रतिहतामिव । दीप्तामिव दिशं काले पूजामपहतामिव ॥ पौर्णमासीमिव निशां तमोग्रस्तेन्दुमण्डलाम्। पद्मिनीमिव विध्वस्तां हतशूरां चमूमिव ॥ प्रभामिव तमोध्वस्तामुपक्षीणामिवापगाम्। वेदीमिव परामृष्टां शान्तामग्निशिखामिव ॥ उत्कृष्टपर्णकमलां वित्रासितविहङ्गमाम्। हस्तिहस्तपरामृष्टामाकुलामिव पद्मिनीम्॥

sannāmiva mahākīrtiṃ śraddhāmiva vimānitām| prajñāmiva parikṣīṇāmāśāṃ pratihatāmiva || āyatīmiva vidhvastāmājñāṃ pratihatāmiva | dīptāmiva diśaṃ kāle pūjāmapahatāmiva || paurṇamāsīmiva niśāṃ tamograstendumaṇḍalām| padminīmiva vidhvastāṃ hataśūrāṃ camūmiva || prabhāmiva tamodhvastāmupakṣīṇāmivāpagām| vedīmiva parāmṛṣṭāṃ śāntāmagniśikhāmiva || utkṛṣṭaparṇakamalāṃ vitrāsitavihaṅgamām| hastihastaparāmṛṣṭāmākulāmiva padminīm||

She seemed like mighty fame disappearing, like respect disregarded, like intellect waning and hope disappointed; like a sacred altar trampled, like royal mandate disobeyed, like the quarters burnt by a firebrand; like offerings to God soiled; like the disc of the full-moon stricken with darkness, a lotus distressed, an army without a leader; like the raves of the moon enveloped with gloom, like a river of shallow water, like a sacrificial altar possessed by an outcast, like the flame of fire extinguished; like water fowls terrified and lotuses disturbed and petals crushed by the trunks of elephants.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

पतिशोकातुरां शुष्कां नदी विस्रावितामिव। परया मृजया हीनां कृष्णपक्षे निशामिव ॥

patiśokāturāṃ śuṣkāṃ nadī visrāvitāmiva| parayā mṛjayā hīnāṃ kṛṣṇapakṣe niśāmiva ||

And her grace greatly famished by the absence of her husband she appeared like a river whose liquid contents were dried up. And not cleaning her limbs she appeared like a dark night.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

सुकुमारी सुजाताङ्गी रत्नगर्भगृहोचिताम्। तप्यमानामिवोष्णेन मृणालीमचिरोद्धृताम्॥

sukumārī sujātāṅgī ratnagarbhagṛhocitām| tapyamānāmivoṣṇena mṛṇālīmaciroddhṛtām||

That one of graceful limbs, tender and worthy of living in a jewelled abode, being stricken with grief, seemed like a dried lotus-stalk just extracted from its bed.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

गृहीतां लाडितां स्तम्भे यूथपेन विनाकृताम्। निःश्वसन्ती सुदुःखात गजराजवधूमिव ॥

gṛhītāṃ lāḍitāṃ stambhe yūthapena vinākṛtām| niḥśvasantī suduḥkhāta gajarājavadhūmiva ||

And she like the daughter-in-law of the lord of elephants, caught, separated from her band and tied to a pillar, was overwhelmed with grief and was sighing again and again.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

एकया दीर्घया वेण्या शोभमानामयत्नतः। नीलया नीरदापाये वनराज्या महीमिव ॥

ekayā dīrghayā veṇyā śobhamānāmayatnataḥ| nīlayā nīradāpāye vanarājyā mahīmiva ||

A long lock of dark-blue hair, taken not the least care of, was on her back; and with this she appeared like to the earth covered with dark-blue forests at the expiration of the rainy season.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

उपवासेन शोकेन ध्यानेन च भयेन च। परिक्षीणां कृशां दीनामल्पाहारां तपोधनाम्॥

upavāsena śokena dhyānena ca bhayena ca| parikṣīṇāṃ kṛśāṃ dīnāmalpāhārāṃ tapodhanām||

With fasts and grief, anxiety and fear, she was greatly weakened and reduced and gave up cating and took recourse to asceticism only.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

आयाचमानां दुःखार्ता प्राञ्जलिं देवतामिव। भावेन रघुमुख्यस्य दशग्रीवपराभवम्॥

āyācamānāṃ duḥkhārtā prāñjaliṃ devatāmiva| bhāvena raghumukhyasya daśagrīvaparābhavam||

Stricken with grief, she seemed to have been offering prayers to that foremost of Raghus for the destruction of the Ten-necked one, like those to the deities with folded hands.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)

समीक्षमाणां रुदतीमनिन्दितां सुपक्ष्मताम्रायतशुक्ललोचनाम्। अनुव्रतां राममतीव मैथिली प्रलोभयामास वधाय रावणः॥

samīkṣamāṇāṃ rudatīmaninditāṃ supakṣmatāmrāyataśuklalocanām| anuvratāṃ rāmamatīva maithilī pralobhayāmāsa vadhāya rāvaṇaḥ||

Beholding that blameless Maithili, having expansive eyes with beautiful eye lashes, greatly attached to Rāma, and weeping Rāvana tempted her for his own destruction.

M.N. Dutt (1891–94, public domain)