एवमुक्त्वा तु सौमित्रिं जातहर्षो विभीषणः। धनुष्पाणिं तमादाय त्वरमाणो जगाम सः॥
evamuktvā tu saumitriṃ jātaharṣo vibhīṣaṇaḥ| dhanuṣpāṇiṃ tamādāya tvaramāṇo jagāma saḥ||
Having spoken thus to Sumitra's son, Vibhișaņa experienced delight, and taking (Laksmana) bearing a bow in his hand, hurriedly went off.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
अविदूरं ततो मत्वा प्रविश्य तु महद्वनम्। अदर्शयत तत्कर्म लक्ष्मणाय विभीषणः॥
avidūraṃ tato matvā praviśya tu mahadvanam| adarśayata tatkarma lakṣmaṇāya vibhīṣaṇaḥ||
Proceeding some way and entering the mighty wood, Vibhīşaņa pointed out to Lakşmaņa the place (of sacrifice).
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
नीलजीमूतसंकाशं न्यग्रोधं भीमदर्शनम्। तेजस्वी रावणभ्राता लक्ष्मणाय न्यवेदयत्॥
nīlajīmūtasaṃkāśaṃ nyagrodhaṃ bhīmadarśanam| tejasvī rāvaṇabhrātā lakṣmaṇāya nyavedayat||
The energetic brother of Rāvana showed to Lakşmaņa the Nyagrodha, dreadful to behold and resembling a mass of sable clouds.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
इहोपहारं भूतानां बलवान्रावणात्मजः। उपहृत्य ततः पश्चात्संग्राममभिवर्तते।४॥
ihopahāraṃ bhūtānāṃ balavānrāvaṇātmajaḥ| upahṛtya tataḥ paścātsaṃgrāmamabhivartate|4||
Here offering presents to the ghosts, the powerful son of Răvaņa afterwards engages in conflict.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
अदृश्यः सर्वभूतानां ततो भवति राक्षसः। निहन्ति समरे शत्रून्बध्नाति च शरोत्तमैः॥
adṛśyaḥ sarvabhūtānāṃ tato bhavati rākṣasaḥ| nihanti samare śatrūnbadhnāti ca śarottamaiḥ||
Then the Rākşasas becomes invisible to all beings; and he slay his enemies in battle and fastens them with excellent shafts.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
तमप्रविष्टं न्यग्रोधं बलिनं रावणात्मजम्। विध्वंसय शरैर्दीप्तैः सरथं साश्वसारथिम्॥
tamapraviṣṭaṃ nyagrodhaṃ balinaṃ rāvaṇātmajam| vidhvaṃsaya śarairdīptaiḥ sarathaṃ sāśvasārathim||
Do you, ere he has passed beyond the Nyagrodha, with flaming arrows destroy the powerful son of Rävaņa along with his car and steeds and charioteer.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
तथेत्युक्त्वा महातेजाः सौमित्रिमित्रनन्दनः। बभूवावस्थितस्तत्र चित्रं विस्फारयन्धनुः॥
tathetyuktvā mahātejāḥ saumitrimitranandanaḥ| babhūvāvasthitastatra citraṃ visphārayandhanuḥ||
Thereupon saying, 'So be it,' the exceedingly energetic son of Sumitrā-that delight of his friends, took up his post there stretching his variegated bow.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
स रथेनाग्निवर्णेन बलवानरावणात्मजः। इन्द्रजित्कवची खङ्गी सध्वजः प्रत्यदृश्यत ।।।।
sa rathenāgnivarṇena balavānarāvaṇātmajaḥ| indrajitkavacī khaṅgī sadhvajaḥ pratyadṛśyata ||||
Ravana's son Indrajit, endowed with strength, mailed, and armed with a sword, and furnished with a banner, was seen mounted on a fire-hued chariot.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
तमुवाच महातेजाः पौलस्त्यमपराजितम्। समाह्वये त्वां समरे सम्यग्युद्धं प्रयच्छ मे।९।।
tamuvāca mahātejāḥ paulastyamaparājitam| samāhvaye tvāṃ samare samyagyuddhaṃ prayaccha me|9||
The highly powerful Lakşmaņa addressed Pulastya's son never knowing defeat, saying, I challenge you to the encounter. Do you give me battle, exerting your utmost.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
एवमुक्तो महातेजा मनस्वी रावणात्मजः। अब्रवीत्परुषं वाक्यं तत्र दृष्ट्वा विभीषणम्॥
evamukto mahātejā manasvī rāvaṇātmajaḥ| abravītparuṣaṃ vākyaṃ tatra dṛṣṭvā vibhīṣaṇam||
Thus addressed, the exceedingly energetic and intelligent son of Rāvana, seeing Vibhīşaņa there, spoke to him harshly, thus.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
इह त्वं जातसंवृद्धः साक्षाद्भाता पितुर्मम। कथं दुह्यसि पुत्रस्य पितृव्यो मम राक्षस॥
iha tvaṃ jātasaṃvṛddhaḥ sākṣādbhātā piturmama| kathaṃ duhyasi putrasya pitṛvyo mama rākṣasa||
Born and bred in this Rākşasa race, you are the very brother of my father Why, O Rākşasa being my uncle, did you range yourself against your son?
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
न ज्ञातित्वं न सौहार्द न जातिस्तव दुर्मते। प्रमाणं न च सौदर्यं न धर्मो धर्मदूषण॥
na jñātitvaṃ na sauhārda na jātistava durmate| pramāṇaṃ na ca saudaryaṃ na dharmo dharmadūṣaṇa||
But neither kinship, nor emity, nor race, O wicked-minded one, nor co-birth, can, destroyer of righteousness, avail to make you discern your duty.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
शोच्यस्त्वमसि दुर्बुद्धे निन्दनीयश्च साधुभिः। यस्त्वं स्वजनमुत्सृज्य परभृत्यत्वमागतः॥
śocyastvamasi durbuddhe nindanīyaśca sādhubhiḥ| yastvaṃ svajanamutsṛjya parabhṛtyatvamāgataḥ||
O you of perverse understanding you are indeed to be pitied; as you are worthy of being reproached by the virtuous; since, renouncing your own, you have espoused servitude under another.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
नैतच्छिथिलया बुद्ध्या त्वं वेत्सि महदन्तरम्। क्व च स्वजनसंवासः क्व च नीचपराश्रयः॥
naitacchithilayā buddhyā tvaṃ vetsi mahadantaram| kva ca svajanasaṃvāsaḥ kva ca nīcaparāśrayaḥ||
Neither by your character nor yet your understanding did you perceive the mighty difference that Leith between living with one's own kindred, and taking refuge with the base.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
गुणवान्वा परजनः स्वजनो निर्गुणोऽपि वा। निर्गुणः स्वजनः श्रेयान्यः परः पर एव सः॥
guṇavānvā parajanaḥ svajano nirguṇo'pi vā| nirguṇaḥ svajanaḥ śreyānyaḥ paraḥ para eva saḥ||
If one that is not our own, be furnished with every grace, and if one's own be void of all merit, one's kindred, albeit unworthy, is preferable; and he that is not ours, is even always such.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
यः स्वपक्षं परित्यज्य परपक्षं निषेवते। स स्वपक्षे क्षयं याते पश्चात्तैरेव हन्यते॥
yaḥ svapakṣaṃ parityajya parapakṣaṃ niṣevate| sa svapakṣe kṣayaṃ yāte paścāttaireva hanyate||
He that, forsaking his own party, serve that of another, is destroyed even by the latter, when his own party is destroyed.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
निरनुक्रोशता चेयं यादृशी ते निशाचर। स्वजनेन त्वया शक्यं पौरुषं रावणानुज॥
niranukrośatā ceyaṃ yādṛśī te niśācara| svajanena tvayā śakyaṃ pauruṣaṃ rāvaṇānuja||
O night-ranger, such is this your relentlessness, that, O Ravana's younger brother, you being a kindred, are capable of displaying your manliness (as no other person can do so).
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
इत्युक्तो भ्रातृपुत्रेण प्रत्युवाच विभीषणः। अजानन्निव मच्छीलं किं राक्षस विकत्थसे॥
ityukto bhrātṛputreṇa pratyuvāca vibhīṣaṇaḥ| ajānanniva macchīlaṃ kiṃ rākṣasa vikatthase||
Thus addressed by his brother's son, Vibhis ana answered, “O Raksasa, why did you speak as if in ignorance of my character? O impious son of the Rākşasa chief, do you for ego the roughness which you assume on behalf of my dignity.* *Or, on account of your heroism.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
राक्षसेन्द्रसुतासाधो पारुष्यं त्यज गौरवात्। कुले यद्यप्यहं जातो रक्षसां क्रूरकर्मणाम्।। गुणो यः प्रथमो नृणां तन्मे शीलमराक्षसम्॥ न रमे दारुणेनाहं न चाधर्मेण वै रमे। भ्रात्रा विषमशीलोऽपि कथं भ्राता निरस्यते॥
rākṣasendrasutāsādho pāruṣyaṃ tyaja gauravāt| kule yadyapyahaṃ jāto rakṣasāṃ krūrakarmaṇām|| guṇo yaḥ prathamo nṛṇāṃ tanme śīlamarākṣasam|| na rame dāruṇenāhaṃ na cādharmeṇa vai rame| bhrātrā viṣamaśīlo'pi kathaṃ bhrātā nirasyate||
Albeit born in the race of Rākşas of cruel deeds, yet having regard to the first of principles pertaining to men, my character is not that of a Rākşasa. I do not take pleasure in the terrible; not do I revel in unrighteousness.” But how can a brother, although differing from his brother in character, be renounced by the latter?* *Some read Vişamasilena. Then the sense would be: 'How else could a brother bearing a difference in character, renounce his brother' meaning Ravana.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
धर्मात्प्रच्युतशीलं हि पुरुषं पापनिश्चयम्। त्यक्त्वा सुखमवाप्नोति हस्तादाशीविषं यथा॥
dharmātpracyutaśīlaṃ hi puruṣaṃ pāpaniścayam| tyaktvā sukhamavāpnoti hastādāśīviṣaṃ yathā||
One renouncing a person, lapsing from virtue and bent on sinful acts, attain happiness, even as one does by shaking off a venomous snake from his hand.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
परस्वहरणे युक्तं परदाराभिमर्शकम्। त्याज्यमाहुर्दुरात्मानं वेश्म प्रज्वलितं यथा ॥
parasvaharaṇe yuktaṃ paradārābhimarśakam| tyājyamāhurdurātmānaṃ veśma prajvalitaṃ yathā ||
The wise have called that impious cne given to stealing others goods and violating others wives, as worthy of being forsaken, even like a house that is aflame.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
परस्वानां च हरणं परदाराभिमर्शनम्। सुहृदामतिशङ्का च त्रयो दोषाः क्षयावहाः॥
parasvānāṃ ca haraṇaṃ paradārābhimarśanam| suhṛdāmatiśaṅkā ca trayo doṣāḥ kṣayāvahāḥ||
Robbing others property, outraging the wives of others, and inspiring fear among friends, these three vices lead to destruction.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
महर्षीणां वधो घोरः सर्वदेवैश्च विग्रहः। अभिमानश्च रोषश्च वैरत्वं प्रतिकूलता॥ एते दोषा मम भ्रातुर्जीवितैश्वर्यनाशनाः। गुणान्प्रच्छादयामासुः पर्वतानिव तोयदाः॥
maharṣīṇāṃ vadho ghoraḥ sarvadevaiśca vigrahaḥ| abhimānaśca roṣaśca vairatvaṃ pratikūlatā|| ete doṣā mama bhrāturjīvitaiśvaryanāśanāḥ| guṇānpracchādayāmāsuḥ parvatāniva toyadāḥ||
The dreadful slaughter of sages, rebellion against all the gods, overweening conceit, anger long-continued enmity, and running amuck of counsel, these sins are sapping the life and fortune of my brother; and they have hidden his virtues even as clouds cover a mountain.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
दोषैरेतैः परित्यक्तो मया भ्राता पिता तव। नेयमस्ति पुरी लङ्का न च त्वं न च ते पिता॥
doṣairetaiḥ parityakto mayā bhrātā pitā tava| neyamasti purī laṅkā na ca tvaṃ na ca te pitā||
It is on account of these vices that my brother, your sire, has been deserted by me. And this city of Lankā will not be, nor you, nor your father.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
अतिमानश्च बालश्च दुर्विनीतश्च राक्षस। बद्धस्त्वं कालपाशेन ब्रूहि मां यद्यदिच्छसि ॥
atimānaśca bālaśca durvinītaśca rākṣasa| baddhastvaṃ kālapāśena brūhi māṃ yadyadicchasi ||
You are proud, and haughty, and a boy, O Raksasa. You are fettered by the noose of Fate. Do you say to me whatever you like.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
अद्येह व्यसनं प्राप्तं यन्मां परुषमुक्तवान्। प्रवेष्टुं न त्वया शक्यं न्यग्रोधं राक्षसाधम ॥
adyeha vyasanaṃ prāptaṃ yanmāṃ paruṣamuktavān| praveṣṭuṃ na tvayā śakyaṃ nyagrodhaṃ rākṣasādhama ||
To-day you have addressed harshly me, who have fallen on evil days; but, O worst of Raks asas, you cannot pass this Nyagrodha.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
धर्षयित्वा च काकुत्स्थं न शक्यं जीवितुं त्वया। युध्यस्व नरदेवेन लक्ष्मणेन रणे सह।। हतस्त्वं देवताकार्य करिष्यसि यमक्षयम्॥
dharṣayitvā ca kākutsthaṃ na śakyaṃ jīvituṃ tvayā| yudhyasva naradevena lakṣmaṇena raṇe saha|| hatastvaṃ devatākārya kariṣyasi yamakṣayam||
Having smitten the Kākutstha, you cannot live. Fight with that man-god, Laksmana, in encounter. Being slain, you shall serve the deities in the abode of Yama.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)
निदर्शयित्वात्मबलं समुद्यतं कुरुष्व सर्वायुधसायकव्ययम्। न लक्ष्मणस्यैत्य हि बाणगोचरं त्वमद्य जीवन्सबलो गमिष्यसि॥
nidarśayitvātmabalaṃ samudyataṃ kuruṣva sarvāyudhasāyakavyayam| na lakṣmaṇasyaitya hi bāṇagocaraṃ tvamadya jīvansabalo gamiṣyasi||
Displaying you own prowess, do you spend all your weapons and all your shafts. But coming within the ken of Laksmana's arrows, your will not today go hence, living with your forces.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)