तस्य सुस्राव रुधिरं पिहिते चास्य लोचने॥ अङ्गदः पाणिना नेत्रे पिधाय रुधिरोक्षिते। सालमासन्नमेकेन परिजग्राह पाणिना। ५२।। संपीड्योरसि सस्कन्धं करेणाभिनिवेश्य च। किंचिदभ्यवनम्यैनमुन्ममाथ महारणे॥ तमिन्द्रकेतुप्रतिमं वृक्षं मन्दरसंनिभम्। समुत्सृजत वेगेन मिषतां सर्वरक्षसाम्॥
tasya susrāva rudhiraṃ pihite cāsya locane|| aṅgadaḥ pāṇinā netre pidhāya rudhirokṣite| sālamāsannamekena parijagrāha pāṇinā| 52|| saṃpīḍyorasi saskandhaṃ kareṇābhiniveśya ca| kiṃcidabhyavanamyainamunmamātha mahāraṇe|| tamindraketupratimaṃ vṛkṣaṃ mandarasaṃnibham| samutsṛjata vegena miṣatāṃ sarvarakṣasām||
English Meaning
And blood gushed out of his closed eyes. And then covering his eyes with his hand, Angada with another took a Sala that was hard by. And placing on his breast the Sala furnished with shoulders, and pulling its branches and bending its top, he cleared it of its foliage, in that mighty encounter. Then in the sight of all the Rākşasas he violently discharged that tree resembling the very banner of Indra and appearing like Mandara itself.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)