आददे निशितं शूलं वेगाच्छत्रुनिबर्हणः। सर्वं कालायसं दीप्तं तप्तकाञ्चनभूषणम्॥ इन्द्राशनिसमप्रख्यं वज्रप्रतिमगौरवम्। देवदानवगन्धर्वयक्षपन्नगसूदनम्॥ रक्तमाल्यमहादामं स्वतश्चोद्तपावकम्। आदाय विपुलं शूलं शत्रुशोणितरञ्जितम्॥ कुम्भकर्णो महातेजा रावणं वाक्यमब्रवीत्। गमिष्याम्यहमेकाकी तिष्ठत्विह बलं महत्॥
ādade niśitaṃ śūlaṃ vegācchatrunibarhaṇaḥ| sarvaṃ kālāyasaṃ dīptaṃ taptakāñcanabhūṣaṇam|| indrāśanisamaprakhyaṃ vajrapratimagauravam| devadānavagandharvayakṣapannagasūdanam|| raktamālyamahādāmaṃ svataścodtapāvakam| ādāya vipulaṃ śūlaṃ śatruśoṇitarañjitam|| kumbhakarṇo mahātejā rāvaṇaṃ vākyamabravīt| gamiṣyāmyahamekākī tiṣṭhatviha balaṃ mahat||
English Meaning
He took a whetted dart, destructive to foes on account of its impetuous vehemence; entirely made of black iron; flaming: decorated with garniture, of shining gold; looking like Indra's asani; ponderous as the thunder-bolt; capable of destroying gods and Dānavas, Gandharvas, Yakşas and Pannagas, adorned with festoons of crimson flowers; and belching forth flames. And taking that huge dart decked with the blood of foes. The wondrous energetic Kumbhakarna spoke to Ravana, saying, I shall go alone; let this mighty host remain here.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)