विश्वामित्रोऽपितच्छ्रुत्वा ह्रिया किंचिदवाङ्मुखः॥ दुःखेन महताविष्ट समन्युरिदमब्रवीत्। तपश्च सुमहत् तप्तं राजर्षिरिति मां विदुः॥ देवाः सर्षिगणाः सर्वे नास्ति मन्ये तप:फलम्।
viśvāmitro'pitacchrutvā hriyā kiṃcidavāṅmukhaḥ|| duḥkhena mahatāviṣṭa samanyuridamabravīt| tapaśca sumahat taptaṃ rājarṣiriti māṃ viduḥ|| devāḥ sarṣigaṇāḥ sarve nāsti manye tapa:phalam|
English Meaning
Hearing this, Viśvāmitra hanging down his head from shame and possessed by a mighty sorrow, said, in piteous accents, I have performed rigid austerities, yet the deities and the saints recognise me only as a Rājarși. I do not consider the fruit of my asceticism as gained.' on
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)