ततो निधूय सहसा शिरो निःश्वस्य चासकृत्। पाणिं पाणौ विनिष्पिष्य दन्तान् कटकटाय्य च॥ लोचने कोपसंरक्ते वर्णं पूर्वोचितं जहत्। कोपाभिभूतः सहसा संतापमशुभं गतः॥ मनः समीक्षमाणश्च सूतो दशरथस्य च। कम्पयन्निव कैकेय्या हृदयं वाक्शरैः शितैः॥ वाक्यवत्रैरनुपमैर्निर्भिन्दन्निव चाशुभैः। कैकेय्याः सर्वमर्माणि सुमन्त्रः प्रत्यभाषत।४।।
tato nidhūya sahasā śiro niḥśvasya cāsakṛt| pāṇiṃ pāṇau viniṣpiṣya dantān kaṭakaṭāyya ca|| locane kopasaṃrakte varṇaṃ pūrvocitaṃ jahat| kopābhibhūtaḥ sahasā saṃtāpamaśubhaṃ gataḥ|| manaḥ samīkṣamāṇaśca sūto daśarathasya ca| kampayanniva kaikeyyā hṛdayaṃ vākśaraiḥ śitaiḥ|| vākyavatrairanupamairnirbhindanniva cāśubhaiḥ| kaikeyyāḥ sarvamarmāṇi sumantraḥ pratyabhāṣata|4||
English Meaning
Then shaking his head and sighing again and again, pressing palm upon palm and grinding teeth upon teeth, with eyes reddened in wrath and an altered complexion, and suddenly waxing angry and moved with grief, Sumantra witnessing the mental condition of Daſaratha said, shaking Kaikeyi's heart with the sharpened shafts of his speech and piercing her mind all over with his harsh words resembling thunderbolts.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)