शिथिलां वलितां वृद्धां जरापाण्डुरमूर्धजाम्। सततं वेपमानाङ्गी प्रवाते कदलीमिव ॥ तां तु सीता महाभागामनसूयां पतिव्रताम्। अभ्यवादयदव्यग्रा स्वं नाम समुदाहरत्॥
śithilāṃ valitāṃ vṛddhāṃ jarāpāṇḍuramūrdhajām| satataṃ vepamānāṅgī pravāte kadalīmiva || tāṃ tu sītā mahābhāgāmanasūyāṃ pativratām| abhyavādayadavyagrā svaṃ nāma samudāharat||
English Meaning
Thereupon Sītā, announcing her name, saluted the pious and chaste Anasuyā old with slackened joints, with folds all over her skin, and her hair hoary from age, whose frame shook perpetually, like a plantain-leaf in the wind.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)