ते तु तं विकृतं सुप्तं विकीर्णमिव पर्वतम्। कुम्भकर्ण महानिद्रं समेताः प्रत्यबोधयन्॥ ऊर्ध्वलोमाञ्चिततनुं श्वसन्तमिव पन्नगम्। भ्रामयन्तं विनिःश्वासैः शयानं भीमविक्रमम्॥ भीमनासापुटं तं तु पातालविपुलाननम्। शयने न्यस्तसर्वाङ्ग मेदोरुधिरगन्धिनम्॥ काञ्चनाङ्गदनद्धाङ्गं किरीटेनार्कवर्चसम्। ददृशुर्नैर्ऋतव्याघ्र कुम्भकर्णमरिंदमम्॥
te tu taṃ vikṛtaṃ suptaṃ vikīrṇamiva parvatam| kumbhakarṇa mahānidraṃ sametāḥ pratyabodhayan|| ūrdhvalomāñcitatanuṃ śvasantamiva pannagam| bhrāmayantaṃ viniḥśvāsaiḥ śayānaṃ bhīmavikramam|| bhīmanāsāpuṭaṃ taṃ tu pātālavipulānanam| śayane nyastasarvāṅga medorudhiragandhinam|| kāñcanāṅgadanaddhāṅgaṃ kirīṭenārkavarcasam| dadṛśurnairṛtavyāghra kumbhakarṇamariṃdamam||
English Meaning
Then they together set about waking up the slumbering Kumbhakarņa looking like a hill extended, and sunk in profound slumber; with his body having its down standing on end; lying down; like a sighing serpent; rolling people* with his powerful breath, reposing; possessed of dreadful prowess; having a huge nose; of a person vast as the nether sphere; lying stretched at length; smelling of fat and blood; decked with golden Angadas; and warning a diadem endowed with the splendour of the sun. And (they) saw that subduer of enemies and foremost of Nairtas-Kumbhakarna.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)