तस्मिञ्जीमूतसंकाशं प्रदीप्तोज्ज्वलकुण्डलम्। लोहिताक्षं महाबाहुं महारजतवाससम्॥ लोहितेनानुलिप्ताङ्ग चन्दनेन सुगन्धिना। संध्यारक्तमिवाकाशे तोयदं सतडिद्गुणम्॥ वृतमाभरणैर्दिव्यैः सुरूपं कामरूपिणम्। सवृक्षवनगुल्माढ्यं प्रसुप्तमिव मन्दरम्॥ क्रीडित्वोपरतं रात्रौ वराभरणभूषितम्। प्रियं राक्षसकन्यानां राक्षसानां सुखावहम्॥ पीत्वाप्युपरतं चापि ददर्श स महाकपिः। भास्वरे शयने वीरं प्रसुप्तं राक्षसाधिपम्।।११।
tasmiñjīmūtasaṃkāśaṃ pradīptojjvalakuṇḍalam| lohitākṣaṃ mahābāhuṃ mahārajatavāsasam|| lohitenānuliptāṅga candanena sugandhinā| saṃdhyāraktamivākāśe toyadaṃ sataḍidguṇam|| vṛtamābharaṇairdivyaiḥ surūpaṃ kāmarūpiṇam| savṛkṣavanagulmāḍhyaṃ prasuptamiva mandaram|| krīḍitvoparataṃ rātrau varābharaṇabhūṣitam| priyaṃ rākṣasakanyānāṃ rākṣasānāṃ sukhāvaham|| pītvāpyuparataṃ cāpi dadarśa sa mahākapiḥ| bhāsvare śayane vīraṃ prasuptaṃ rākṣasādhipam||11|
English Meaning
That excellent and mighty monkey beheld therein the heroic sovereign of the Rākṣasas, Ravana, resembling a mass of clouds; with flaming and brilliant ear-rings; having reddened eyes; of gigantic arms; wearing a cloth composed of golden threads; his person daubed with fragrant red sandal; looking like a crimson cloud at eve fraught with lightning; covered with noble ornaments; endowed with eminent grace; capable of wearing forms at will; resembling Mandara affluent with trees and woods and shrubs; sleeping, having given up sport at night; adorned with elegant ornaments; dear to the daughters of the Rākşasas, the source of happiness to Rākṣasas; who had ceased from drinking, asleep on a shining bedstead.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)