उत्थाय च यथाकालं राघवः सह सीतया। उपस्पृश्य सुशीतेन तोयेनोत्पलगन्धिना॥ अथ तेऽग्नि सुरांश्चैव वैदेही रामलक्ष्मणौ। काल्यं विधिवदभ्यर्च्य तपस्विशरणे वने॥ उदयन्तं दिनकरं दृष्ट्वा विगतकल्मषाः। सुतीक्ष्णमभिगम्येदं श्लक्ष्णं वचनमब्रुवन्॥
utthāya ca yathākālaṃ rāghavaḥ saha sītayā| upaspṛśya suśītena toyenotpalagandhinā|| atha te'gni surāṃścaiva vaidehī rāmalakṣmaṇau| kālyaṃ vidhivadabhyarcya tapasviśaraṇe vane|| udayantaṃ dinakaraṃ dṛṣṭvā vigatakalmaṣāḥ| sutīkṣṇamabhigamyedaṃ ślakṣṇaṃ vacanamabruvan||
English Meaning
And arising in due time, Rāma along with Sītā, bathed in cool waters odorous with the aroma of lotuses; and having in proper time duly worshipped Fire as well as the deities, in that forest containing abodes of ascetics, Rāma, Lakṣmaṇa and Videha's daughter, their sins purged off, seeing the sun risen, approached Sutīksna and spoke to him these mild words.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)