तं मेरुशिखराकारं तप्तकाञ्चनभूषणम्। हेमंचक्रमसम्बाधं वैदूर्यमयकूवरम्॥ मत्स्यैः पुष्पैर्दुमैः शैलैश्चन्द्रकान्तैश्च काञ्चनैः। माङ्गल्यैः पक्षिसङ्घश्च ताराभिश्च समावृतम्॥ ध्वजनिस्त्रिशसम्पन्न किङ्किणीवरभूषितम्। सदश्वयुक्तं सोऽमर्षादारुरोह खरस्तदा॥
taṃ meruśikharākāraṃ taptakāñcanabhūṣaṇam| hemaṃcakramasambādhaṃ vaidūryamayakūvaram|| matsyaiḥ puṣpairdumaiḥ śailaiścandrakāntaiśca kāñcanaiḥ| māṅgalyaiḥ pakṣisaṅghaśca tārābhiśca samāvṛtam|| dhvajanistriśasampanna kiṅkiṇīvarabhūṣitam| sadaśvayuktaṃ so'marṣādāruroha kharastadā||
English Meaning
Thereupon in a passion Khara ascended that car resembling a peak of Meru, embellished with burnished-gold, furnished with golden wheels, open; having its pole studded with lapises; surrounded with fishes and flowers and trees and stones, and the sun and the moon and gold, and auspicious articles; and swarms of birds, and stars; having streamers and swords; garnished with bells; and yoked with superb coursers.
— M.N. Dutt (1891–94, public domain)